Det nya året ligger runt hörnet och lurar på oss. Vi har ingen chans att undkomma tidens flyt, det är bara att följa med, vare sig vi vill eller inte.
Jag vet inte hur ni ser året men för mig har det alltid varit kristallklart. Många ser solvarvets alla dagar som en rund tidsaxel, men inte jag. På nyårsaftonen ser jag mig själv stå på toppen av ett berg. Under mina fötter kan jag skönja det nya året och bakom min rygg hänger det gamla årets utslitna dagar efter sluttningarna.
Kontentan av min inre syn är att januari börjar längst nere till vänster på en tänkt tidsaxel. Därefter blir det ett sluttande plan som stegras upp mot höger. Längst upp till höger, så högt man kan komma, ligger nyårsaftonen. Där tar året plötsligt slut och natten mot nyårsdagen dalar jag ofrånkomligt ner mot botten, mot den första januari. Så snurrar åren förbi i min skalle. Om några timmar kommer jag återigen att sväva fritt, minnas årets gamla dagar och börja om igen.
En härlig känsla som finns är de oskrivna kort som jag alltid ser fram emot. Dagbokens alla sidor är tomma och väntar bara på att pennan ännu en gång ska skriva historien om det oskrivna. Nu gå jag snart in på min 49:e dagbok, formulerade under lika många år.
Under de kalla dagarna i december har jag förnöjt mig med att läsa gitarrhjälten Keith Richards självutlämnade bok. Den bastanta utgåvan heter ”Livet” och speglar naket Richards och Rolling Stones musikaliska och sociala bravader.
Samma år som jag började med mitt dagboksskrivande, kunde vi i pressen för första gången läsa om det långhåriga grabbarna i bandet The Rolling Stones från England. Från början skrevs det mer om grabbarnas fasoner än om själva musiken, om killar som var ett fördärv för det uppväxande släktet? Naturligtvis blev de mina idoler och det var Richards som var härföraren, rebellen som vann allas våra hjärtan.
Tjugo år senare var jag mitt inne i den brinnande älvdebatten, den att, tillsammans med likasinnade, försöka rädda undan Råneälven från en snar utbyggnad. Det var tuffa tio år och så mycket verbalt stryk som jag fick då vill jag aldrig mera vara utsatt för. Två uttalade mordhot och två sönderslagna bilar på gården var bara för mycket.
Det var ett möte i byn Orrbyn uppströms Råneå efter Råneälven. Samlingssalen var full av bistra miner. Huvudtalare var jag, en brinnande lokal eldsjäl för ett bevarande av våra sista outbyggda vattendrag. Några andra tankar fanns inte i min skalle. Många hade en helt annan åsikt. Nu var det min tur att offentligt arkebuseras. Så gick tankarna när jag äntrade podiet.
Dagen efter fanns en bild på debattören i länstidningarna, en talare med svettigt anlete och tomma ögon. Det var innan stora saker hände.
Det var den enda föreläsningen jag har haft som knappast gav några applåder. Plötsligt blev det en pinsam tystnad i salen. Jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Då klev en väldig man upp från sin stol, satte sina kolsvarta ögon mitt i min svajande själ, vände sig värdigt mot publiken och sa med hög röst;
- Här ser ni en ung man som verkligen brinner för sin mission! Den mannen ska ni lyssna på, han vet vad han talar om, mullrade den pondusfulle! Då var jag redan på väg genom golvet. Folket reste sig och snabbt tömdes lokalen. Sen började kriget på allvar.
När Keith Richards ramlade från ett träd på en ö ute i Stilla Havet blev han fraktad till ett sjukhus i Nya Zeeland. Efter operationen fick han lyckönskningstelegram från hela världen, från ledare som William Jefferson ”Bill” Clinton och Tony Blair, vars föregångare inget annat ville än att sätta dit både Richards och Stones, på den tiden det hårda livet begav sig.
Nu har det gått många år sedan råneälvsdebatten har falnat. Älven rinner fortfarande fri och obunden genom ett fagert landskap. När jag idag står på podiet och ”predikar” samma ord som för trettio år sedan, nickar publiken oftast gillande. Inga starka röster, inga mordhot, inga trasiga bilar, bara igenkännande. Kan de förändrade vindarna ha något med tilltagande ålder att göra? Var vi mindre betrodda som unga? Jag tror att Richards känner detsamma.
Härmed en tillönskan om Ett Gott Nytt År och tack alla som har kommenterat mina blogg- och krönikeinlägg och tack för att ni finns.
