Det var arrendatorn på Tjuonajokks fiskeanläggning som en gång i tiden kläckte idén om en återkommande ”Westrinvecka”. Platsen och inackorderingen skulle vara på campen och fisket skulle utövas i trakterna av Kaitumälven.
Den första Westrinveckan genomfördes under sommaren 1994, vilken var en kombinationshistoria som vi inblandade kallade Milling-Westrinveckan. Det berodde på att vi la både en flugfiske- och fototräff på samma gång, eftersom Leif Milling är en av våra största fotografer i branschen.
Jag har alltid förvånat mig över hur egenartat harrfisket har varit i Tjuonajokk med omgivningar. Efter ett kringflackande liv som flugfiskare kan jag idag konstatera att fiskeanläggningen har ett harrfiske i en klass för sig.
Varför ska man då ha en Westrinvecka? Det kan man naturligtvis fundera över, även om jag tycker att själva idén är trevlig och att organisationen är rutinerad och pålitlig.
Intentionerna med Westrinveckan har varit enkla men viktiga, den att vi fortfarande har ynnesten att få svinga våra flugor i en totalt outbyggd älv med vackra och genuina omgivningar. En annan viktig ingrediens är, och har varit, kamratskapet och den naturliga gemenskap som förhoppningsvis alltid frodas efter våra fiskevatten.
Den viktigaste förespeglingen är naturligtvis att umgås under mysiga former och att förstå givna ekologiska spelregler och att idka ett flugfiske när det är som bäst.
Vi har företrädesvis fiskat i de klassiska strömmarna i Tajvek, Kuhkak och Tjirtjam. Min åsikt har alltid varit den att vi flugfiskare, åtminstone någon gång i livet, bör ha fiskat i dessa mångbesjungna strömpartier. Budskapet är också att älven har varit debatterad många år utifrån en snar utbyggnad, framför allt gällande en överledning av vattnet från Kaitumälven till kraftverken i luleälvssystemet.
Jag har valt att lägga Westrinveckorna så tidigt som möjligt i juli, där några anledningar har varit de solljusa kalottnätterna och det intensiva insektslivet. Det varje flugfiskare vill uppleva är när de första stora knottkläckningarna grasserar.
Under fjolårets resa hamnade vi också mitt i knotteldoradot. Det fisket går faktiskt inte att beskriva. Hela älven formligen kokade av harr och fiskefrossan ville aldrig släppa.
Nu är det här verkligen ingen reklamtext för fiskeanläggningen i Tjuonajokk. Jag har en känsla av att det inte behövs. Den internationella fisketurismen vet att harrfisket är i världsklass och att anläggningen är välskött, därtill med en restaurang som står rakryggad i den tuffa internationella jämförelsen.
Då kan man naturligtvis undra om det behövs en restaurang för att fiska? Enkelt skulle jag kunna uttrycka det så att det nu för tiden finns ”fiskare och fiskare”. Det internationella turistfisket har förändrats och numera kan det exempelvis vara viktigt med tid för ”after fishing”, det att eftersnacket efter en dags fiske, gärna över en öl, är en väl så viktig del av fiskedagarnas helhetsupplägg.
Vi som har vandrat, fiskat och tältat oss genom fiskarlivet kanske tycker att förändringarna är konstiga och på gränsen till löjliga. Jag är införstådd med att vi måste acceptera förändringarna och verkligen ta till oss fisketurismens längtan till schyssta helhetslösningar.
För många är livet en stressig tillvaro, där den fiskeintresserade kanske får en fiskevecka per år av den samlade semestertiden. Då vill det till att man hamnar rätt i sitt fiske och inte behöver leta sig fram, gå bet och kanske misströsta. Det är bland annat där som fisketurismfolket kommer in i bilden. Sportfiskarna blir rätt lotsade, kommer fram till ett bra vatten, har önskvärd komfort och kan njuta av fisket… och det kostar en bra slant.
Det är här som den personliga valmöjligheten kommer in. Vill vi bo på en fiskeanläggning så gör vi det. Vill vi hellre ligga i tält så gör vi det. Det är ett enkla och rakryggade ställningstaganden. Det finns värderingar i det här. Vad kostar det egentligen att ”slippa” utforska fjällvärlden på egen hand?
Det har också snackats en hel del om att de välbärgade flyger helikopter till Tjuonajokk och bor och äter flott. Men vi vanliga får vackert finna oss i att ligga i tält och fiska för vanliga pengar. Sånt surt snack tycker jag är tråkigt och luktar lite illa, framför allt som jag vet att många ungdomar sparar pengar för att få åka till en etablerad fiskeanläggning.