Så här på det nya året kommer en del minnen fram, hågkomster om gåvor och paket man fått genom livet, framför allt som julklappar. Om jag ska vara riktigt ärlig så minns jag inte speciellt många av dem, framför allt inte julklapparna. Däremot minns jag innebörden, den att det skulle vara praktiska saker, som långkalsonger, strumpor, men också bestick och lakan, prylar som förmodas komma till användning i vuxen ålder.
Som femtonåring hade jag svårt att förstå att jag en gång skulle bli fullvuxen, gifta mig och få barn. Som tonåring på sextiotalet var det gänget, musiken och hårsvallet som gällde. Allt annat var av underordnad betydelse. Inte ens gafflar var särskilt attraktiva.
Numera känner jag däremot en otroligt stor tacksamhet över alla de praktiska gåvorna. När julen nalkas, dukas det med bestick från ungdomsåren, fina minnen från en svunnen tid.
Kanske var det så att de högklassigaste ”paketen” man kunde få var äldre människors berättelser och visdomsord. Jag är känd som en man med fotografiskt minne, ett personligt drag som gör att jag minns många intressanta möten och vad som en gång i tiden sades.
Jag tror inte att jag skulle bli särdeles glad om jag som artonåring fick en bil av mina föräldrar. För det första skulle de naturligtvis inte ha råd med en sådan extravagans och för det andra skulle jag inte kunna greppa storheten i gåvan. Det skulle bara ha blivit för mycket.
Någon vecka före jul fick jag ett oväntat brev från en fiskevän boende i Östersund. Först tänkte jag inte öppna det förrän på julafton, men som vanligt tog nyfikenheten över hand.
Inne i kuvertet låg ett smalt och tunt paket i brunt papper. När jag öppnade det fanns där ett brev med rim.
”Spinn inte igång på detta paket, som du är den helt original.
Gett mången nöje och en del förtret, oftast i ena änden fast i en rulle, kanske en Cardinal?
Ny var den på den tiden då rocken var på topp, till salu i en kiosk i Föllinge och priset var
billigt.
Men försäljningen tog en dag stopp och ägaren bommade igen, än motvilligt.
40 år senare hade jag den i min hand, vill ge som tomten bort den till en kamrat.
Lika fin idag som då, och aldrig fisk den besöka en strand, i många fiskares ögon som ett
smycke i många karat.
Använd den som du vill för nu är den ju din, en gåva fiskare emellan som bara vi kan förstå.
Säkert har du något minne där den passar in, återupplev den och låt tiden för en stund stilla
stå.
Av dessa finns nog ej mången kvar, vårda den ömt.
Sägs ju att den som spar han har, låt det komma fram, som du inom dig glömt”.
I paket låg en ny och totalt oanvänd spinnare av märket Droppen, ABU Svängsta, 8 gram, 1/4 oz, Zebra, tydligen köpt i Föllinge i de centrala delarna av Jämtland. På baksidan av pappmonteringen fanns fortfarande priset kvar, 3,75 kronor. När jag lyfte upp den svarta spinnaren i min hand, och liksom vägde den i en gungande rörelse, kände jag saltklumpen i halsen.
Det var med en sån spinnare jag en gång i tiden tappade min alla tiders rekordgädda i Ströms Vattudal i norra Jämtland. Noteras bör att Per Renberg från Arvidsjaur använde en Droppen när han vevade upp det nuvarande harrekordet på 2, 85 kilo, ur Harrejaure 1984.
När jag sitter vid köksbordet och känner spinnarens tyngd i handen kommer alla ungdomsåren farande. Droppen och Aglia, eller Meps spinnaren, var otvetydigt huvudfigurer på den tiden.
Det var länge sen jag blev så glad över en present. Det var inte enbart en gåva, det var onekligen ett stycke självupplevd historia som ramlade rakt ner i brevlådan. Plötsligt stod jag där vid foten av det jämtländska fjället Vinklumpen, knöt på en Droppen och kastade rakt ut i den spegelblanka öringtjärnen. Det var tider det. Tack Ilpo.