Efter ett förhållandevis långt sportfiskarliv kan jag dra några viktiga slutsatser. Jag har räknat ut att jag har spenderat ungefär tolv hela år på aktiviteten och därtill legat flera år i tält. Så kan det naturligtvis bli när man har envisats med att hålla sig till en och samma sysselsättning.
Trots att jag har skrivit dagbok i stora delar av mitt liv, är nu inne på det 47:e året på raken utan att ha missat en enda dag, kommer jag inte ihåg fångstresultaten. Däremot minns jag mina kompisar och mina vänner, och skamligt vore det väl annars? Vad jag också minns är var jag har fiskat, även om jag inte alltid kan placera in äventyren på rätt år. En konklusion kan faktiskt vara att skallen är för trång och hjärnan på tok för liten. Det är då jag plockar fram dagboken för att läsa igenom ett suddigt fiskeminne från förr.
Naturligtvis är jag så pass egotrippad och egennyttig att jag minns mina rekord, fiskar tagna på fluga. Men att jämföra detta med exempelvis kamratskapet är på gränsen till oförskämt. I grunden är sportfisket ingen tävling utan ett rent nöje utan vidare prestation.
Jag kan inte direkt säga att kompisarna har passerat revy genom åren. Jag tycker att det finns en tendens att vilja fiska med samma polare, år ut och år in. Livet verkar vara en prövning gällande det mesta och jag tror också att vi testar oss fram, även om vi inte alltid tänker på det, även inom kompisskapet. Trivs man jättebra tillsammans brukar det rendera ett nytt försök nästa år.
Flera av mina äldsta vänner finns inte längre i livet, ett konstaterande som får mig att lätt falla in i en melankolisk stämning av nostalgi och saknad. Några av dessa vänner var knivslöjdaren Sveneric Loodh från Hassela, korkflugornas skapare Åke Bodén från Piteå och konstnären och flugfiskaren Rolf Smedman från Stockholm. Extra roligt var att vi fick ett tillfälle att alla tillsammans få fiska med Åke uppe i de mellersta delarna av Piteälven. Det var en oförglömlig resa med många skratt och dråpligheter.
Första gången jag träffade Sveneric var hos familjen Rolf, Maj-Britt och Dan Smedman i deras sommarhus i jämtländska Gimdalen, vid stranden av Gimån, i början på sjuttiotalet. Några år senare gjorde jag min första resa till Alaska, bland annat tillsammans med Rolf Smedman. På den tiden var han ansvarig för fisket på den anrika tidskriften Jaktmarker och Fiskevatten.
Sveneric och jag gjorde många resor tillsammans, framför allt till Sandåslandet norr om Kiruna. Han älskade kargheten, harrfisket och ensamheten. Vi hann också med fisken i Island och faktiskt också en långresa till Alaskas vidlyftigaste vildmarker.
Vad menas med en fiskevän? Där har vi naturligtvis olika uppfattningar, även om vissa ramar finns för de flesta av oss. Det hela handlar om personliga vibrationer och tillit, lojalitet och samsyn.
Viktigt i sammanhanget är att jag själv vet vad jag vill få ut av mitt fiske, exempelvis i fjällen. Polaren ska naturligtvis vara terränggående och trygg och möjligtvis ha en och annan intressesfär som jag själv bär på. Att vara två på en resa, men att samtidigt få vara ensam när man vill, är en av storheterna som format min högst personliga syn på kamratskapet.
Sveneric och jag hade den egenheten att vi drack morgonkaffet relativt tidigt. Därefter gick vi oftast åt varsitt håll, framför allt när vi fiskade i ett strömmande vatten, för att om eftermiddagen återses för en längre middag. Innan hade vi också bestämt oss för vilken av oss som skulle ta hem en och annan matfisk. Efter middagsbestyren fiskade vi oftast tillsammans till långt in på natten.
Med Åke Bodén var det en helt annan sak. Han älskade Piteälven och fiskade alltid från båt. Där av uppkom att vi alltid fiskade tillsammans, en helt ny upplevelse för mig. Så här efteråt kan sägas att båten gav oss tryggheten och sammanhållningen, på sätt och vis en hemvist där vi huserade, fiskade, snackade och fikade.
Jag minns en liten men intressant konversation Sveneric och mig emellan.
- Tänk om jag skulle ta och flytta till din by i Hälsingland, sa jag på ett skämtsamt sätt till Sveneric. Han tittade förundrat på mig och sa;
- Nej gör inte det. Då blir vi bara osams och då kanske inte kompisskapet kommer att bestå.
Det fanns mycket sanning i de orden och kanske är det så att man ska ha fiskekompisarna på ett lämpligt avstånd? Återseendets sötma kan faktiskt vara en av de största och viktigaste ingredienserna för just en varaktig kamratrelation?
Sportfisket skapar vänskap
Mästerkocken. Sveneric Loodh var en hejare på stekta harrfiléer med citronpeppar och potatismos. Vid hans sida Kurt Danielsson och Åke Olsson.
Foto: Gunnar Westrin.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.