Gunnar Westrin: Kräftor på gott och ont

I den lärorika boken ”Fiskarens uppslagsbok (Bokförlaget Prisma, 1986) går att läsa följande om flodkräftan.

”Den svenska flodkräftan hör till gruppen tiofotingar bland kräftdjuren, liksom krabban m fl. Flodkräftan har tyvärr minskat drastiskt under de senaste åren på grund av sjukdomen kräftpest. Kräftan var förut vanlig i Syd- och Mellansverige upp till Dalälven, men är nu på stark tillbakagång i alla svenska vatten. Den amerikanska signalkräftan har inplanterats i Sverige, vilket slagit väl ut i de flesta vatten. Den är resistent mot vår typ av kräftpest och dessutom minst lika god att äta.”

Så kunde man skriva för ett tjugotal år sedan. Numera vet vi att inplanteringen av signalkräftor var ett fatalt misstag och att just den kräftan, som är resistent mot kräftpesten, också är spridare av den dödliga sjukdomen. Signalkräftor är ofta smittobärare av pesten och bär pesten i skalet.

Om signalkräftor sätts ut i vatten med flodkräfta resulterar detta oftast i 100 % dödlighet för flodkräftan. Det är därför förbjudet att sätta ut signalkräftor (och flodkräftor) utan tillstånd från Länsstyrelsen. Signalkräftor dör av den kräftpest den bär med sig i skalet om den utsätts för någon form av stress. Under senare år har många signalkräftbestånd minskat och även om orsaken inte är klarlagd i detalj visar undersökningar att det kan orsakas av andra infektioner i kombination med kräftpest.

Myten om kräftor är att de skulle vara spindeldjur, hemska tanke. Däremot ingår de i stammen leddjur, där också spindlar ingår. På så sätt kanske vi kan säga att kräftor och spindlar är kusiner med varandra? En annan fabel är att kräftor är asätare och trivs bra i surhål, försurade vatten och allmänt dåliga miljöer. Bättre är då att kalla kräftan för en allätare. Djuret har den egenheten att den ömsar skal med jämna mellanrum. Det betyder att innerkroppen växer, som hos ormar, men att skalet/det yttre skelettet är statiskt.

För att skalömsningen ska kunna fungera tillfyllest behöver kräftan friskt, klar och helst rinnande vatten, därtill med ett högt pH-värde, det vill säga ett vatten med mycket kalk. Eftersom skalet består av kalk måste ämnas tas från vattnet. Ett sådant förhållandevis kalkrikt vatten är Råneälven i Norrbottens län. I kalkfattiga vatten skulle därför kräftan inte överleva.

I mitten på femtiotalet satte bl a Hushållningssällskapet i Norrbotten ut flodkräftor i Råneälven. Saken var den att insatsen delvis glömdes bort, men att man gjorde en provfiskning ett tiotal år senare. Då visade det sig att djuren hade förökat sig så pass ordentligt att ett mer kommersiellt fiske kunde startas upp. Numera är älven ett begrepp inom kräftfiskeskrået och folk vallfärdar till trakten för att avnjuta några trevliga fiskenätter.
 
Råneälvens vatten har visat sig mycket lämpligt för de läckra skaldjuren, eftersom de behöver god strömföring och syrerikt vatten med bra kalkhalt. Numera har också kräftorna vandrat uppströms och en och annan kräfta har också siktats, så pass långt norrut som i trakterna av Mårdsel. Många byar på sträckningen har idag ett eget kräftfiske att bestyra.

Kräftorna äter det mesta men undviker alltför stadig diet av enbart as. Man brukar säga att menyn består av det mesta som är animaliskt och vegetabiliskt. Små bottendjur, frön, maskar gråsuggor men också fiskrom står på dietlistan.

Det finns undersökningar, och viss forskning, som visar att kräftan mumsar ordentligt av lekande fiskars rom. Naturligtvis tar kräftorna i Råneälven för sig av slik kost. Harrbestånden har inte växt till sig under de år jag har bott i Råneå. Samtidigt har jag sett att några av de mer populära kräftfiskeplatserna faktiskt är på forna tiders harr- och sikbiotoper.

All utplantering av fiskar, eller utsättningar av däggdjur, kommer i slutändan att tarva ett offer, eller ett biologiskt pris. För ett gammalt vatten som Råneälven, med en sedan årtusenden intakt ekologisk miljö, har det förmodligen aldrig funnits plats för kräftor. Nu brandskattas fiskbestånden, på kräftans villkorslösa altare, en ekologisk sanning som faktiskt måste tas i beaktande. Människans klåfingrighet och intolerans mot ekologiska självklarheter har alltid varit graverande.

”Kräftan, vilken som bekant föredrager leriga - steniga vatten, där hon lätt kan gräva sina gångar, kan inplanteras i varjehanda sjöar eller åar, som uppfylla nyssnämnda fordringar, men torde säkert resultat ej vara att vänta vid inplanteringar norr om Dalarne - Hälsingland. Även bör framhållas, att kräftan dels är en ivrig konkurrent om födan med ett antal värdefulla fiskarter, och framför allt är en svår romätare, varför den eventuella nyttan av en kräftinplantering städse bör på förhand noga övervägas”.

Professor Gunnar Alm 1889-1962

Nu har i alla fall kräftan kommit till Råneälven för att stanna. Jag vill med min krönika visa på det globala fenomenet att vi människor alltid har manipulerat med natur och organismer, oftast med en ekonomisk baktanke som en hägrande morot.