Nu är gäddfisket som hetast, som brukligt några veckor efter leken. Trots att röster hörs om gäddan som en fasansfull rovfisk, som egentligen inte har nåt på planeten att göra, kan nog påstås att gäddan är en populär sportfisk.
I Råneå efter norrbottenskusten finns dagar då folk går man ur huse för att få en gädda till hugg. Gammal som ung, skolelev eller pensionär, svingar gärna ett skeddrag eller en wobbler i de intagande strömmarna i samhällets närhet.
Under min tid som lärare i samhället blev det en viss fart på det allmänna fisket i älven. Vi band flugor på skolan, fiskade på raster och fritid och lade upp nya strategier för kommande praktiska fisken. Det var då några elever i klass nio kom på att gäddan skulle fiskas i riktigt kraftiga strömmar. Idéerna var alldeles riktiga och kontentan av de funderingarna blev att de större gäddorna gärna stod i de strömmar vi kallade för ”laxgator”, där laxen gick på sin vandring mot lekplatserna. Jag tyckte att det var bra tankar, reflexioner som sedermera har visat sig alldeles riktiga.
Flera år framåt togs de största gäddorna i älven i det mest frustande vattnet, kolossala fiskar mellan 12-14 kilo. Strategierna gick ut på att kasta ett riktigt tungt skeddrag så långt ut som möjligt i de stridaste strömmarna. Där stod de, bamsingarna som alla ville ha.
Sedan många år tillbaka har tillvägagångssätten delvis förändrats eftersom flugfisket efter gädda har blivit allt populärare. Detta i sin tur gör att de stridbara gäddmadammerna ute på de tuffare laxvandringslederna inte går att komma åt. En gäddfluga är alldeles för lätt för att fiske ska kunna fungera, även om vi skulle fiska med blyade sjunklinor.
Ett gott råd är därför att läsa vattnet som vore vi ute efter lax. Framför allt för de fiskare som förfäktar spinn- eller haspelspö med tunga drag.
Gäddorna på kusten och i älvmynningarna har en egen livscykel att ombesörja. När vassen håller på att växa upp, och strömmingen kommer närmare land för lek, händer något som kan vara värt att notera.
När strömmingen har lekt färdigt, vänder de söderut igen och i släptåg brukar många av kustgäddorna följa med. Det gäller liksom att hänga på skafferiet under hela resan. De gäddorna brukar i folkmun kallas för strömmingsmadammerna, eller strömmingsgäddorna, och kan bli ordentligt stora. Denna den stora flyttningen brukar ske just under de här dagarna och fram mot midsommar. Därefter brukar det vara svårt att få en bamse på kroken på kustkanten.
Det är då vi måste lägga om strategierna och dra upp efter älvarna, söka nya sel, så pass långt från kusten att gäddorna inte har haft kontakt med strömmingarna. Det är inte utan anledning jag påtalar detta, eftersom många av de riktigt stora gäddorna därefter tas i några av Råneälvens många gräsbevuxna storsel.
Under högsommartiderna brukar det vara lite stiltje på det allmänna gäddfisket, framför allt i det strömmande vattnet. Andra arter av fisk tar vid och vi kanske känner oss mer attraherade av exempelvis flugfiske efter harr.
På hösten händer nåt som kan få gäddfebern att återigen stegras. I norra Bottenviken kommer den attraktiva löjan (siklöjan) in för lek och då kommer strömmingsgäddorna åter, nu ”fastnaglade” kring löjstimmen. De gäddorna brukar vara riktigt feta och starka, naturligtvis efter allt kalasande på strömmingen. Nu är det dock löjan som gäller och därför måste också gäddfantasterna återigen lägga om strategierna.
Nu gäller att komma ut en bit kring havsvikarna och runt öarna, för att om möjligt få kontakt med de återkommande predatorerna. På så sätt blir båten en nödvändighet.
Jag har prövat att jaga de där löjgäddorna, och gjorde det med viss bravur i Pite skärgård. Men det går naturligtvis lika bra i våra nordligare bräckvattensskärgårdar kring Luleå, Råneå och Kalix. De gäddorna bör helst fiskas med halvsjunkande wobbler.