Nu är det bara några dagar kvar innan den nionde Westrinveckan i Tjuonajokk tar sin början. De här träffarna började 1994, möten mellan flugfiskare i en vacker miljö med ett harrfiske i absolut världsklass.
Tjuonajokk betyder Gåsbäcken på samiska och ligger vackert belägen intill den nedre delen av Nedre Kaitumsjön. Med lite god vilja kan jag påstå att precis utanför anläggningens båtbryggor börjar den legendariska Kaitumälven, en tiomilafärd ner mot Lappeasuando, där den rinner ihop med Kalixälven.
Fiskecampen ligger på gränsen mellan fjällskogs- och fjällandet. Nere vid bryggan kan man avnjuta en förunderlig utsikt, framför allt uppströms Kaitumsjön, upp mot storbergen väster. Där reser sig svartfjällen som gigantiska tusenmetersstoder, himmelens och jordens omutliga väktare.
När jag står där och kikar mot evighetens alplandskap ser jag kämpar som Áhkavárri, Tjikkompakte, Kårsatjåkka, Kuoperatjåkka och Tjeuratjåkka. Det förstnämnda berget är intressant, så till vida att det är ett heligt berg för samerna och att det, för länge sedan, när inlandsisen smälte undan, var en så kallad nunatak. På Grönland kallas bergstoppar som inte har legat i inlandsisen för just nunataker.
Norr om Áhkavárri ligger klassikern Tjuoltapakte, ett tvärberg, en hemtrakt för några av traktens kungsörnar. På dessa bägge urgamla berg ser man klart och tydligt hur inlandsisen smälte och hur våldsam den efterföljande glaciärälven en gång var. Mäktigt är bara förnamnet.
Fisket är enastående och jag har svårt att förstå att det kan finnas så omöjligt mycket harr på distinkta platser. Tjuonajokk är ett begrepp i fiskevärlden och numera välbekant för alla som har fisket närmast hjärtat, oberoende om vi bor i Sverige, Österrike eller i USA. Till och med i Nya Zeeland kände mina fiskeguidevänner till Tjuonajokk i norra Skandinavien.
Det finns en motsägelse i detta med fiskecampen i Kaitumdalen, den att där det är mest med folk finns också de största fiskpopulationerna med harr, men också öring. Det borde kanske ha varit tvärt om? Det borde kanske ha varit utfiskat vid det här laget?
Inom fiskevården brukar påtalas att fiskpopulationerna är en ändlig fiskresurs, möjligtvis fiskeresurs, något man kan använda sig av men inte utrota. Något man ska sköta utan att spoliera. I Kaitumälven finns den resursen, vilken också nyttjas, men inte utnyttjas.
När jag gick på lärarhögskolan i Luleå, i början på sjuttiotalet, avråddes jag från att åka till nämnda plats. Motiveringarna var bland annat att rovfisket grasserade och att folk tog hem hinkvis med fisk. Jag minns också att folk pratade om nedskräpning och ”förskitning” av landskapet, framför allt uppe kring strömmarna i Tjirtjam (uppströms Tjuonajokk mellan den Mellersta och Nedre Kaitumsjön).
I början på åttiotalet kom räddningen i form av Ingemar Kristell från Gällivare, en osedvanligt driftig och målinriktad sportfiskentreprenör. Sedan många år finns också hustrun Ann-Helen med. Tillsammans har de skapat det de drömde om, en anläggning i världsklass.
Hur lyckades de? En avgörande insats var/är utan tvekan skötseln av fiskbestånden. Inga organismer finns i ett oändligt antal och även harrmängden kan avta. Vissa avgörande fiskeregler kom till, inställningar som idag har blivit efterlevda, antingen som praxis eller skrivna regler. Några sådana kan vara tillbakasläpp av fisk, att vi inte ska ta hem någon fisk och att soptunnor för skräp och avfall finns på campen. Däremot är det helt ok att äta en och annan fisk, rökt harr är kungamat, men att man gör det på anläggningen.
Jag minns den första gången jag hörde en pilot säga att det var så trevligt att flyga fiskare från campen. Packningarna var faktiskt lättare hem än dit, ett viktigt steg i rätt riktning.
Nu är det som sagt dags igen för den återkommande Westrinveckan. Samtidigt kommer det att bli den sista sammankomsten under den konstellationen, möten som har varit otroligt stimulerande och värdefulla. Jag har fått en massa nya polare, nya insikter har diskuterats och nya värderingar har formats.
Intentionen med träffarna har bland annat varit att få svinga våra flugor tillsammans i ett fortfarande fririnnande vattensystem, koka vårt svartkaffe över den öppna elden och njuta livets godaste dagar.