Jag tycker alltid att det är väldigt häftigt med ett nytt år, ett fortfarande oskrivet kort, en resa mot okända mål, en del av evighetens vagga som vi aldrig kommer att förstå.
Under mellandagarna satt jag och surfade runt bland fiskesidorna. Plötsligt hamnade jag på den kända debattsidan Edgeflyfishing, slog in mig på ”Forum” och därefter på ”Media”. Där fanns en intressant rubrik som hette ”En klassiker har hittat till SVT:s arkiv”.
Naturligtvis blev jag nyfiken och slog upp den, där jag mötte en rad med intressanta kommentarer. Reflexionerna gällde en bäckmetarfilm som filmaren och TV-profilen Göran Emerius hade gjort i början på nittiotalet.
Eftersom en av debattörerna hade vänligheten att delge adressen till filmen tog det inte många sekunder förrän jag återigen befann mig vid min speciella öringbäck i Tornedalen.
Göran Emerius är en av våra mest kända och älskade naturfilmare, en kille som jobbade på SVT i Luleå under många år. I filmen var det jag som smög omkring i buskarna och drog öringarna, inte särdeles stora men många. Den lilla filmen har visats ett antal gånger på SVT, oftast som pausprogram.
På samma sida fanns också den andra filmen som jag medverkade i. Den handlade om pimpelfiske och scenen var Råneträsket utanför Råneå. Även den rullen visades hur många gånger som helst i burken.
Intentionen med bäckmetarfilmen var i första hand att visa på en ekologisk och biologisk vandring, en idé om att spegla ett fortfarande orört vatten. Jag minns att vi hade tankar om ursprungliga biotoper och om hur det lilla och vardagliga kunde bli det stora och varaktiga.
En annan fundering som möjligtvis fanns med i planeringen var att visa på ett okonstlat och billigt fiske, där vi som grabbar, åtminstone i min generation, till och med snickrade våra egna spön.
Nu är det snart tjugo år sen filmen gjordes. Jag kan ärligt medge att nostalgin flödade när jag återigen fick möjlighet att gå den ensammes stigar, samma gamla bäck, samma myggsurr och samma brunsvarta öringar. Där har verkligen ingenting förändrats, det är bara metargrabben som har blivit äldre.
När vi var barn och ungdomar kallades de här öringarna för bäcköringar. De större ute i sjöarna benämndes oftast laxöringar och de ute i havet för havsöringar eller börstingar.
Inte visste vi då att alla öringvarianter var komna ur samma art.
Däremot kan vi fortfarande prata om ”äkta bäcköringar”, såna som du kan se på filmen, små, oftast mörka och i allmänhet gråvita i köttet.
Med "äkta" menas att det är fiskar som lever i en bäck, som kanske börjar ur en myr och avslutar sitt lopp i en annan myr. Så är det med min bäck i Tornedalen, med andra ord ett slutet system utan kontakt med vare sig större åar eller älvar.
Annat var det i min bäverå i norra Jämtland. Vattendraget mynnade så småningom ut i den omfångsrika jättesjön Ströms Vattudal. Vi förstod förmodligen inte att de fiskar vi metade i bäcken var avkomman till den berömda Vattudalsöringen eller Bågedeöringen.
Förståndigt nog har vi förbjudit mete med mask efter åarnas och jokkarnas öringar i alla våra norrbottniska fjällkommuner. Däremot får jag fortfarande meta mina öringar i den i filmen beskrivna bäcken, eftersom de fiskarna aldrig kommer att nå annat vatten, och aldrig utvecklas till vare sig brunöringar i Torneälven eller havsöringar i Bottenviken.
När jag återvänder till min lilla undangömda öringbäck i Tornedalen gör jag det lika gärna utan spö och mask. Det är inte öringarna jag är ute efter utan sökandet efter en doft, en ristning eller ett ljud från den tid då äventyret en gång i tiden började.
"Här tassar du in som en gäst, grodorna, insekterna, fåglarna, växterna och fiskarna. Allt sammantaget är en värld i balans, öringbäcken. I den lilla ån så finner vi en återspegling av vår värld. Fisket är inte bara att fiska. För oss är det här också en möjlighet att vara ensam med våra tankar och här stämmer vi träff med pojkårens lycka. Så sök upp din öringbäck, om den fortfarande finns kvar."
Det är stora ord från filmaren Göran Emerius.
Adressen till filmen: http://svtplay.se/v/1690760