Min kompis Leif Milling och jag satt, tillsammans med den internationellt kände flugfiskeguiden Zane Mirfin från Nelson på Sydön i Nya Zeeland, och pratade turism och sportfiskets framtid. Zane menade bland annat att sportfisketurismen måste få kosta, framför allt med tanke på hur mänskligheten globalt har misskött miljöerna. Det som finns kvar måste skötas, där en idé är att ta betalt för sina tjänster, i det här fallet en duglig fiskeguide.
Han var mycket kritisk till många staters, bland annat de skandinaviska ländernas egoistiska syn på fortsatt vattenkraftsutbyggnad. Ju färre fria vatten som blir kvar, desto dyrare kommer det allmänna sportfisket att bli, menade guiden. Det var naturligtvis bara att hålla med.
När Leif och jag träffade honom första gången tog han ett par tusenlappar per man/dag för sina tjänster. Mig veterligt har ingen varit missnöjd, trots prislappen. Tillbakasläpp av fisk var, och är en viktig ingrediens i det hållbara fisket, framför allt när vi pratade om en varaktig fisketurism.
- Skulle jag så mycket som tillåta varje gäst att slå ihjäl en öring om dagen, hade jag inget jobb om fem år, minns jag att han sa. Det var naturligtvis ord och inga visor från en man som verkligen visste vad han pratade om, hållbarhet, ekonomi, jobb och ekologisk framförhållning.
Det blev en lång natts diskussioner vid den pittoreska öringälven i landet under regnbågen. Vi var överens om att det lilla som fanns kvar måste skötas på ett professionellt sätt och att prislappen måste sättas därefter, vare sig det svider i plånboken eller inte.
Den logiska konsekvensen av fortsatt vattenkraftsutbyggnad ger på sikt fler inplanteringsvatten men också längre resor, för de av oss som fortfarande söker fria vatten.
Förutom fler vattenkraftverk finns annat som oroar, framför allt en större utplantering av fisk. Kontentan kan bli att vi sportfiskare inte längre bryr oss ifall fiskar är födda i frihet eller inte. Huvudsaken är att fiskarna kämpar bra, är storvuxna och inte allt för svårfångade, till en hyfsat billig penning.
För några år sedan väckte en sportfiskare i det här landet, den något kontroversiella frågan om vi verkligen hade så många strömmande vatten kvar i landet, som inte på något sätt var påverkade av direkta eller indirekta inplanteringar, framför allt med tanke på öringen. Direkta inplanteringar kan vara utsättningar rakt ut i en älv, emedan indirekta kan vara planteringar gjorda i sjöar, vars fiskar har sökt sig ut till strömmande vatten. Ett annat problem i sammanhanget har alltid varit rymlingar från allehanda odlingar.
I den här diskussionens slutfas finns många betänkligheter. Förutom att vi kanske inte längre bryr oss om ifall fisken är odlad eller vild, kanske vi också kan bli mutbara i den hetare diskussionen, den att ?ädla fiskar? som öring, röding, harr och regnbåge; är bra mycket bättre än ?skräpfiskar? som mörtar, abborrar och gäddor.
Där minns jag en diskussion vi hade om Råneälvens framtid.
- Får vi bara bygga ut älven ska ni få så mycket ?ädelfisk? som ni aldrig har haft, sa en av utbyggnadsintressenterna.
- Då ska vi byta ut alla mörtskallar mot laxar, sa en annan. Dessa laxar skulle planteras ut i de spegeldammar som planerades nedströms sista kraftverket, vattensamlingar som skulle få en medelvattenföring på 1m3/s? På den tiden kallades regnbågen för regnbågslax och det var såna vi skulle få, bara teknokraterna fick ta älven. Lax är och var ett positivt laddat ord.
Det finns sportfiskare som på allvar menar att fisket blir bättre i utbyggda älvar? En motivering är att kraftbolagen lagenligt måste sätta ut fisk, som brukligt lax och havsöring. Eftersom fiskarna inte kan komma förbi det första hindret, det vill säga den nedersta kraftverksdammen, kommer fisket att bli oformligt formidabelt från dämmet och ner mot havskanten.
Avslutningsvis; Inplantering av fisk i små fina sjöar kan vara ett gott komplement till det allmänna fisket, men det får inte bli ett alternativ mot de fortfarande fria vattnens naturliga ekologi. Som man bäddar får man ligga, heter det.