Under ett par veckors tid har jag jobbat intensivt med ekologiska och biologiska frågor. Det är inte utan att jag, under sådana stunder, blir både nostalgisk, realist men också irriterad. Uppretad över att allt mindre hänsyn tas till givna ekologiska förutsättningar, trots att vi har jättefina fiskevårdsprojekt, bejakande miljöorganisationer och lärorika utbildningar.
Jag tänker bland annat på min lilla undangömda jokk i de inre delarna av Tornedalen, en pärla som numera lever en allt mer tynande tillvaro.
När jag kom till Tornedalen mötte mig en helt ny värld, en för många avsides belägen trakt med en fantastisk natur, mångkulturella miljöer och synnerligen gästvänliga människor. Det var kärleken som drog mig till bygden, en resa som jag naturligtvis aldrig har ångrat.
Av en slump hittade jag snart en fantastiskt vacker jokk, en bättre å som slingrade sig genom de djupaste av skogar, för att till slut mynna ut i Torneälven.
Dagen före midsommaraftonen 1972 kom jag dit för första gången, belamrad med flugspö, vadarstövlar och fiskekorg. I korgen låg kameran och termosen.
Med kartans hjälp fann jag den lilla skogsbilvägen, parkerade och gick rakt in i den norrländska solskensnatten. På håll hörde jag den lilla jokkens glada porlande i blandskogen, lät mig förtrollas av nya marker, allt medan fiskefebern stegrades.
Det första synintrycket kan numera inlemmas i begrepp som extatiskt, exalterat eller hänfört. Ur buskagen såg jag det lilla selet, knappt tjugo mer långt och åtta meter brett. Solen sken genom den täta granskogen, myggen var omåttligt envetna, allt medan göken gav årets sista konsert.
Jag minns den där envetna och nästan magiska solstrålen, som liksom skar sig genom grangrenarna, för att därefter dyka ner i det ljust brunfärgade vattnet. Trolska gula forssländor seglade genom utloppet, allt medan enorma gråharrar gungade just under vattenytan. Den synen glömmer jag aldrig. Sländor och harrar?! Mitt första möte med Tornedalen hade verkligen fått en rivstart som hette duga.
Idag sitter jag här med en sargad själ och funderar på hur galet allt gick. Under tio år fick jag mitt lystmäte på torrflugefiskad harr, granna fiskar ända upp dryga 1,5 kilo? Detta i en liten oansenlig å som bara ligger 20 kilometer från närmaste centralort, mitt i en normal nordsvensk skog.
Jag var mycket noggrann med att bokföra alla mina fisken i jokken och gjorde också mina egna fiskeregler. All fisk under 30 centimeter skulle obönhörligen gå tillbaka och den årliga fångsten fick bli två harrar, som alltid togs natten mot midsommaraftonen.
Exakt tio år senare fanns jag åter på plats vid det lilla selet, som alltid natten innan sommarens mest centrala festligheter. Det är nu som chocken kom, grep tag kring hjärteroten, en syn som fick mig att skrika högt, vilket jag fortfarande gör ibland.
Vattnet rann där segt, illaluktande och chokladbrunt! Skogsbruket hade kommit till min undangömda dal. Samma sommar flög jag över området, såg den enorma kalytan på en sluttning, i vars slutdel ett näst intill oräkneligt antal skogsdiken hade grävts rakt ut i jokken. Min harrjokk var döende.
Efter varje bättre regn, under många år framåt, flöt bäcken brun och eländig genom landskapet. Humus från kalytan fördes ut i ån med hjälp av dikena, vars substanser la sig över alla bottenstrukturerna. I de livgivande selen la sig de finaste humuspartiklarna, som likt segt vetemjöl belamrade bottnarna. På så sätt lamslogs insektsreproduktionerna, fisken backade och lämnade till slut området. Skafferiet hade stängts för lång tid framåt.
En frisk jokk hyser de större harrarna på selen, och det uppväxande släktet i de mer strida mellanströmmarna. Numera finns bara en och annan mindre fisk kvar och alla lever i strömpartierna, på platser där humuslaget inte har kunnat etablera samma markfasta kontakt som på lugnare strömpartier.
Under de första åren efter destruktionen saknade jag hela årspopulationer av vissa dag- och nattsländor. Uttern lämnade trakten och fiskgjusen letade sig andra domäner.
I slutet på sjuttiotalet gjorde jag en alla tiders lista i en av mina dagböcker. Där punkterade jag upp mina tio bästa harrvatten, allt från Kaitumälven, vid Sandåslandet och åarna i Alaska. Min lilla pärla i Tornedalen hamnade på sjätte plats?!
Avslutningsvis vill jag säga att detta verkligen är en klagosång, en sanning som alltför många av oss tyvärr har fått uppleva. Vem behöver en dagslända? Vad kostar en utter? Kan det vara så att så länge som ekonomin går före ekologin har naturen ingen chans?