Jag har tänkt en del på kanon på sistone. Den nya kulturministern har pekat på kulturkanon som en möjlig enande kraft, bland annat med hänvisning till sin egen flyktingbakgrund. Intet ont om det, nödvändigtvis, men kanon är för mig en stor, rund sal med redan öppna dörrar som jag nu tar mig för att sparka in.
Dörr nummer ett: Jag skrollar igenom vår föregångare Danmarks kulturkanon, grannlandets redan djupt irrelevanta lista på drygt hundra verk. Jaså, såna där hjul till kontorsstolar och ”en metod för fönsterinfästningar”. Jaså, 30 kanoniserade författarmän och tre författarkvinnor. Jaså operahuset i Sydney. Tänk, vad trösterikt för en nyinflyttad tjej i Aarhus att glo på en bit fasad, massa gubbar och en bild på ett hus i Australien. Vilken enande kraft! Ställ en mjölktetra, en bild på Suorvadammen och en blå Ikeakasse i en monter så är den svenska saken biff.
Dörr två: Fast problemet med Danmarks kulturkanon är ju inte att de valt fel verk, utan att det är ett urlöjligt projekt från början. För det första finns det förstås redan en mängd instanser som ägnar sig åt att identifiera, bevara och kontextualisera viktig kultur – museer, bibliotek och diverse prisjuryer, för att nämna några. Och svenska skolelever ska ju redan enligt kursplanen läsa ”skönlitterärt betydelsefulla författare”, även om det inte finns någon statlig sanktionerad namnlista.
Dörr tre: När jag pluggade på high school i USA fick alla elever, år ut och år in, läsa exakt samma böcker. ”Räddaren i nöden”, ”Den store Gatsby”, pjäsen ”Häxjakt”. Allt lästes i helklass och försågs med på förhand bestämda tolkningar att rapa upp på proven: Vad symboliserar gobelängerna på prästens rum i ”Den eldröda bokstaven”? Prästens plågade samvete, naturligtvis! Visst lärde vi oss alla samma saker, eftersom det var de som gav rätt på proven – en enande kraft! – men vi fick aldrig möjlighet att bilda en egen relation till böckerna, göra en egen tolkning av prästens gobelänger.
Dörr fyra: Allt som utelämnas ur kanon på grund av sin flyktighet eller sin irrelevans för det nationella projektet – de fanns kanske bara en kväll, eller finns inte utgivna som ett enda verk. Alla helt oexceptionella kvällar i Punkhuset med hardcoreband vars namn jag glömt nästa dag. Den där kvällen på Musikens makt – var det 2019? – när Vasas flora & fauna hade karaoke i ett av scentälten, det var kanske tjugo pers där men det var otroligt. En spontan allsång, en moshpit, en dikt som bara läses en gång på en öppen scen, en präst som sjunger ”Det är hit man kommer när man kommer hem” på kyrkhelgen i byn. Som norrbottning är jag kanske extra skeptisk till förmågan hos en sörländsk expertgrupp att fånga ens en bråkdel av det som faktiskt är viktigt. Vad har Kaknästornet och ”Mina drömmars stad” någonsin gjort för mig? Och då har jag inte ens gått in på hur ett kanonurval kan få språkområden och nationsgränser att framstå som mycket mindre tilltrasslade än de faktiskt är.
Innanför den femte dörren finns något jag trots allt ser fram emot: Jag kommer att tänka på konstnären och poeten Åke Hodells verk Nya dikter från 1967. Hodell, antinationalist som han var, gav helt enkelt ut Verner von Heidenstams diktsamling med samma namn från 1915, med en smärre justering: han hällde bläckfläckar över sidorna och gjorde därmed dikterna oläsliga. Om och när en svensk kulturkanon blir verklighet – mjölktetror, gubbdikter och allt – längtar jag efter alla de sätt som kulturutövare kommer att göra uppror mot, strunta i eller förstöra den.