För er som inte hunnit sätta er in i den storm som kallas Tuna-gate rekommenderar jag att läsa gårdagens NSD, där vi dels hade en intervju med 14-åriga Astrid Johansson och en klok och sansad krönika av min kollega Elisabeth Hedman.
I går kunde vi se också se Astrid sitta i TV 4:s morgonsoffa i Stockholm och jag tror att betydligt fler än programledarna Steffo Törnqvist och Jenny Strömstedt imponerades av tonåringens klokhet och styrka.
- Den här bilden är en liten del av något väldigt stort. Sexism är så vanligt att man inte ens tänker på det, sa Astrid.
57-årige Steffo lyssnade och lärde:
- När du berättar det här så inser man ju på en sekund att du har alldeles rätt.
Han använde förmodligen en gnutta inlevelseförmåga och empati och kunde på så sätt förstå att en 14-årig tjej tog anstöt av en målning som faktiskt föreställer ett övergrepp.
Men varför är det så svårt för så många andra?
Varför har Astrids reaktion, som faktiskt är helt rimlig, väckt sådan ilska och avsky? Varför känner sig folk manade att sätta sig vid sina datorer och skriva saker som "kommunistfeminister" och andra snärtiga uttryck?
Och varför går mönstret hela tiden igen?
Det kan handla om allt från toalettmålningar, Tintin till negerbollar. Det är alltid samma sak: en kategori män dyker upp, som har alldeles oerhört svårt att förstå den kränkande känslan som kan upplevas, så svårt att man ofta reagerar med ilska.
Alltid denna automatiska försvarsposition, taggarna utåt och aggressivitet. Att någon känt obehag ska hånas och förlöjligas.
Vita kränkta män har blivit ett begrepp - och dessa visade sina trynen även i Tuna-gate.
Nåväl, väldigt mycket klokt har också sagts på diverse forum, inte minst på NSD:s webbsida och när stormen kring Tunaskolan nu bedarrar verkar det som om att det i slutändan kommer ut en hel del gott ur allt. Till exempel hörde jag att skolan nu ska anlita föreläsare och i så fall har Astrid Johansson redan där åstadkommit något stort.
Vi kan också fundera kring fördelar och nackdelar med hur Tuna-gate gick från en liten diskussion till att bli en storm som angick hela landet. Så ser det nya medielandskapet ut, där Facebook och Twitter kan mobilisera enorma massor på nolltid.
Fördelarna är ganska uppenbara, men det finns också en stor fara.
Många hoppar på ett drev utan att ha tagit sig tid till att sätta sig in i frågan. För på Twitter handlar det även om att ligga rätt i flödet, att visa att man hänger med och tycker "rätt".
Det trycks "gilla" och "retweet" för glatta livet och mitt i allt detta kan man bara hysa en förhoppning om att det även i framtiden får finnas en plats för eftertänksamheten kranka blekhet.