Tåget rullar fram genom natten. Mitt barnbarn Alfred, fyra år, sover sött bredvid sin pappa på tredje våningen i liggvagnen. Själv har jag svårt att hitta sömnen men är fullt nöjd med att en medpassagerare erbjöd sig att byta ut sin plats på en av de nedersta britsarna mot min på den andra britsen högst upp.
Vi är på väg mot Östersund. Alfred har på frågor om vårt slutmål ivrigt berättat att ”vi ska till Robin som ska spela innebandy där”.
Närmare bestämt ska vi till Special Olympics för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det ska komma deltagare från alla möjliga länder och de ska tävla i olika grenar varav inomhusgrenarna ska gå i Östersund och utomhusgrenarna i Åre.
Alfreds pappa är sedan 15 år tillbaka kontaktperson åt Robin som blivit allas vår vän. Alfred har hängt med på massor av Robins innebandyträningar hemma i Luleå, ja han har blivit lite av lagets maskot.
När vi efter tolv timmar på väg är framme vid vårt mål och bänkade i sporthallen i Östersund håller målvakt Robin nollan i den första av de matcher som ska placera laget i rätt spelgrupp. Han är extra peppad av att ha Alfred i publiken och de har haft ett peppsamtal! Följande matcher slinker några bollar in bakom Robin men laget gör också många mål själv. Under en match hejar Alfred plötsligt på det finska motståndarlaget förklarande att ”min farfar är från Finland”.
När förmatcherna är spelade och det hunnit bli kväll blir det högtidlig invigning av de olympiska spelen på torget i Östersund. Filip, en kille med Downs syndrom, leder tillsammans med musikern Magnus tillställningen på ett underbart sätt. Filip sjunger bland annat sin egen låt ”Jag är bra” som han också framfört på Allsång på Skansen i Stockholm.
Östersunds och Åres båda kommunalråd förmedlar stor glädje över att får stå värdar för arrangemanget och förstärker på ett fantastiskt sätt budskapet att alla är bra och att alla människor är lika mycket värda.
Vinterkvällen fylls av stor kärlek och värme – ett klimat där ingen fryser. När den olympiska elden tänds utbryter stort jubel.
Följande dagar blir det match på match och olika resultat. Robins lag slutar på fjärde plats och själv blir han vald till lagets lirare.
Grattis Robin!
Maskoten Alfred blir i sin tur av Luleålagets tränare och eldsjäl Eva förärad en likadan mössa med tofs i Sveriges färger som alla deltagare i de olika ländernas trupper har fått. Dessutom får han en flagga av det finska innebandylagets tränare!
Med dessa troféer i sin egen resväska med en panda på startar han, hans pappa (tillika min son) och jag tågresan hem.
Vi reser med nattåget igen och återigen gäckar sömnen mig. Men det gör inget. Mitt inre fylls av djup tacksamhet över att jag har fått vara med på denna resa med så många långt viktigare värden än de som räknas i siffror!
Tack Robín!
Tack Filip!
Tack alla!