I skrivande stund har mörkret legat över Luleå i snart en vecka.
Det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man kommer hem. Nu har det varit mörkt däremellan också.
Tack och lov sammanfaller fenomenet med tiden när vi tänder adventsljus och julstjärnor och när de offentliga julgranarna tänds.
I onsdags morse när vi besökte Eva Hagström i Siknäs låg dimman tät över landskapet hela resan igenom. Denna textilkonstnär har sin ateljé alldeles vid stranden i en havsvik mitt emot Pålänge och Sören. Men det var så dimmigt att havet inte syntes.
Inne i ateljén var det ljust och varmt. Det var lamporna men inte minst Eva Hagström själv och hennes fantastiska verk som skapade ljus och värme.
Dagen innan vi möttes hade hon föreläst för en grupp pensionärer i Luleå under rubriken ”Trådar i livets väv”. Alla hennes vävar har olika motiv, alltifrån vattentornet i Töre som hon betecknar som ”världens vackraste vattentorn” till hus hon bebott och nära och kära.
Det är väldigt fascinerande att höra vilken betydelse olika människor i Eva Hagströms närhet har haft för hennes liv och konstnärskap. Hon blev starkt påverkad av många under sin uppväxt i Malmberget och hon har burit med sig dessa människor genom hela livet.
När dottern Maria kom till världen blev hon förstås centralgestalten och invävd i mammas verk. Ibland har hon tyckt att det har varit pinsamt. Men vilken mamma som väver människor skulle inte väva sitt barn?
På yllebildväven ”Ge mig all din tid” står dottern med utsträckta armar. Bakom henne står föräldrarna i en kärleksfull, beskyddande pose. Över dem svävar tidsanden.
Tiden är ett tema som Eva Hagström gärna återkommer till. Hon har reflekterat mycket över tiden, vad vi gör med den och vad den gör med oss.
Jag får med mig en liten broschyr med några av Evas verk i kombination med dikter. Till ”Ge mig all din tid” har hon fogat en dikt ur Kerstin Bergströms ”Staden” som tar upp dels mörkret, dels tiden:
”Den mörkaste dagen
är inte mörk
Den har dagrar
skuggor och färger
Den mörkaste dagen
är inte tyst
Kölden klingar
Vinden spelar svagt
Det bleka ljuset
sänder ut en ton
Den mörkaste dagen
vill jag hejda Tiden
stanna alla klockor
så jag hinner se
och lyssna
och känna”
Varför klagar jag över mörkret? Jag ska sluta med det. Istället ska jag börja titta efter skiftningarna, lyssna och känna.
Tack Kerstin
Bergström!