Dottern med vänner satte i veckan igång ett minst sagt omfattande kojbygge som kom att fylla hela vardagsrummet. I en handvändning var rummet en svårtillgänglig vildmark, full av gångar att gömma sig i, torn att kika ut från och eldplatser att laga mat vid. Det syntes tydligt att nu var åttaåringarna ute på jordens äventyr.
Själv tog jag mig en tripp i telefonen min, denna bedrägliga nöjesmaskin som verkligen kan föra en ut i djungler och snår. I en handvändning var jag på upptäcksfärd hos allt från syrran i Spånga via hennes instagram till Birger Schlaugs senaste inlägg på facebook. Så enkelt att snurra runt, så svårt hitta vägen ut ur skogen och tillbaks till köksbordet igen.
Men nog är det enkelt alltid, att ha familjemedlemmars liv i vykortsformat i fickan, flera stycken varje dag kan det va! Och få inspireras av tänkare och engagerade i olika frågor såsom man kan göra genom internets alla kanaler. Men så hör jag barnen prata och göra planer, byggandes en gemensam värld. Den krockar med min där vid köksbordet. Jag sitter och är social med vänner och ovänner via en apparat i handen. Det är monologer rakt igenom, korta meddelanden hit och dit. Barnens sätt känns så mycket smartare. Mötas live, bygga världar, dela tankar, ja ni fattar. Vi vuxna ringer knappt till varandra längre. Det är uteslutande min far och mor jag har i luren, förutom någon enstaka gång mina syskon och min mormor. I övrigt inga muntliga ord. Konstigt. Är det enkelheten som fört oss hit?
Det är inget snack om att vi förra seklet, bit för bit, anammade det bekväma livet mer för varje decennium som gick. Vi gick från vatten i brunnen till smidiga rör rakt in i köket, från tunga radioapparater till lätta telefoner fulla av appar, vi fick bilar som körde fortare och fortare och fick in billig importmat så vi inte behövde odla själva. Smidigt och lätt, nästan kokett, som Ernst Rolf sjöng.
Om bekvämlighet är ledordet är det klart vissa får betala för kalaset. Den första jag tänker på är miljön, den andra medmänskligheten. Vem orkar bry sig om andra eller om luften vi andas när vi har fullt upp med att lyckas i våra egna liv och sköta aktiebolaget ”La dolce vita”? Vi vill ha hus i Spanien, grilla kött hela sommaren, sola och bada i Pina colada och leva life.
Men kanske vi är redo för en förändring? Jag anar ett ljus i den självuppfyllande tunneln. Jag tror egolivets tid snart är förbi. Vi kommer vara tvungna tänka i längre banor, se hur vi belastar miljö och medmänniskor med skit. Kanske vi måste ställa om våra enkla, bekväma liv och börja ta i lite mer för att ta oss dit vi vill? Kämpa med att bryta vanor och måsten? Släppa sociala media och börja umgås mera? För, om vi aldrig utmanar oss, aldrig gör omställningar, aldrig viker av från den inslagna vägen riskerar vi köra i diket.
Dags erkänna vi är en hög bekväma fegisar som givetvis tycker det är lättare ta bilen än börja kolla busslinjer eller vinterdäck till cykeln. Som flyger till Thailand där det är varmt och gör på så vis klimatet än varmare. Vi sitter på håll, på åskådarplats, högt upp i planet och vill helst inte ner på jorden och ta hand om den.
Barn gömmer sig bakom dörrar och under bord när de inte vill bli upptäckta i kurragömma, vuxna gömmer sig i skärmar och agendor så att vi inte behöver ta tag i mörkret på jorden. Jag säger bara: Varde ljus!