Jag hade lämnat bilen nere vid Morkabron och gått ett par kilometer uppströms till en forsnacke. Det var i slutet av sommaren, semestrarna var över och jag hade älven för mig själv. Jag hoppades på harr men brydde mig egentligen inte. Att stå still och hålla käften ett par timmar var egentligen allt jag behövde.
När det började skymma vevade jag in flytlinan och balanserade upp på land. Med vadarskorna klafsande runt fotlederna forcerade jag slyn och svängde vänster in på stigen ner mot bron.
Och stopp.
Emot mig kom en rejäl björnhanne lullande. Han sniffade i luften, grymtade till och tvärstannade inte mer än 30 meter bort. Han reste sig på bakbenen, vaggade fram och tillbaka, försökte klargöra om jag var byte eller bov. Jag tittade runt mig, letade grövre tallar att ställa mig bakom men hittade bara småbjörk. Med hög och tydlig stämma sa jag åt honom att ”här har du inget att göra, försvinn härifrån”. Han gick ner på alla fyra, grymtade en sista gång och kastade sig uppför älvbrinken.
Sen var han försvunnen.
Jag tog mig tillbaka till bron utan mankemang. På andra sidan: Bilen. Framför mig: 50 meter oskyddad betong. I grund och botten – om du är björn – den perfekta platsen för ett överfall bakifrån. Tre tankar dansade mambo i mitt huvud: Inte springa, inte signalera bytesdjur, inte bli uppäten. Jag började att gå över bron baklänges, med blicken flackande längs skogsbrynet, när jag plötsligt hörde hur det prasslade till i slyn alldeles vid brofästet.
Mellan mig och bilen, säkerheten, tryggheten.
Stopp igen.
Buskagen vajade och fram på vägen skuttar… En mårdjävel.
Den här trakten har jag tillbringat stora delar av mitt liv i. Min mamma är född här, min mormor och morfar bodde kvar när nästan ingen annan gjorde det, vi har fortfarande stuga här. Jag har slagits mot mygg och slysnår i jakt på forell, jag har letat orre och tjäder, jag har plockat lingon och blåbär och jag har planterat skog. Jag har 800 minnen i mitt huvud från den här trakten och ännu fler i mina muskler och leder.
Det är här som Vattenfall vill anlägga sin största landbaserade vindkraftpark i Europa. Här ska 300 meter höga vindsnurror breda ut sig och förstör det inte allt så förstör det i alla fall väldigt mycket. När NSD avslöjade planerna i november knöt det sig i magen på mig och det är ju inte konstigt. Det här är ju både barndom och vuxenliv för mig.
När morsan var liten fanns det två affärer, post, skola, sågverk och ett par åkerier i byn. Det bodde flera hundra människor här. När jag var liten levde byn fortfarande, men de som bodde kvar började vara gamla. Så småningom försvann de också, kåkarna förvandlades till sommarstugor, byn levde upp runt påsk och på somrarna men låg i stort öde annars.
Men de senaste åren har något hänt. Råne älvdal har levt upp, laxen kom tillbaka, det händer grejer i Gunnarsbyn, Niemisel, nu är det en snubbe som köpt gamla posten och inrett det till turistverksamhet och det är så oerhört roligt.
Och så detta.
Om det inte förstör allt så förstör det i alla fall väldigt mycket.
Jag fattar problematiken. Vi kan inte leva som vi gör. Vi behöver förnybar energi och vill vi inte bygga ut älven så måste man ta igen det på karusellerna. Det är tio arbetstillfällen i 25-30 år, det är två terrawattimmar rakt ut i elnätet, platsen som förstörs är knappt bebyggd och bebodd.
Det här handlar om precis samma koloniala inställning som drabbat Norrbotten genom alla tider. De tog våra skinn, de tog våra fiskar, de tog våra älvar och de tog vår skog. De tog vår malm, de tog vår el och de tog våra bästa människor. Vi skeppade allt söderut – och nu ger vi bort ännu mer av vår natur.
Om det inte förstör allt så förstör det i alla fall väldigt mycket.
Är det här vad som behövs för att mänskligheten ska överleva offrar jag gladeligen mina barndomsminnen, min fritid, mina björnmöten och att få stå still och hålla käften. Men det skulle kännas lite, lite bättre om det samtidigt byggdes en vindkraftpark i Stockholms skärgård.