Förra veckan briserade bomben. Förre NHL-spelaren Kyle Beach berättade att han utsatts för sexuella övergrepp av en videocoach i Chicago Blackhawks 2010 och hans berättelse skapade en diskussion kring manliga beteenden i idrottens värld som jag inte sett maken till, bland annat pratade förre Luleåmålvakten Erik Granqvist om sin upplevelse av den inkilning han utsatts för i sin ungdom. Nyttigt, eftersom jag inte upplever att graden av introspektion i den här miljön varit särskilt hög på området. Samtidigt lite sorgligt, därför att… Ja, vad trodde ni? Att idrotten liksom bara poff var den enda miljön där män inte betedde sig som rövhål?
Jag läste Bianca Kronlöfs ”Brev till mannen” här om sistens och det var en upplevelse som jag kan rekommendera er allihop att ta del av. Kronlöf skriver från hjärtat, med magstöd och ryggrad, och det är omöjligt att läsa utan att börja fundera på sin egen roll och omgivning.
Min första reaktion var att jag inte kände igen mig. Jag har i stort sett uteslutande växt upp och levt i manligt kodade miljöer genom åren och jag har aldrig upplevt övergrepp i min närhet. Men den andra reaktionen, den lite mindre ryggmärgsmässiga, är den omvända – och den förstärktes bara av Beachs historia och dem som följde efter med egna exempel. För vad är ett övergrepp? Att ta sats från eget mål och slå en motståndare på käften med klubbhandsken uppe vid mittcirkeln? Att limma åt helvete för hårt på en tjej på krogen? Att raka halva kroppen på den nya killen i laget, från tårna till huvudet, trots att han inte vill? Jag har både sett, utfört och utsatts för övergrepp under i stort sett hela min idrottskarriär. Att jag inte såg det då säger betydligt mer om mig och den miljö jag vuxit upp i än om handlingarna. Och hur tolkade egentligen andra de händelserna?
En av de äldsta journalistiska käpphästarna lyder enligt följande: ”Hund bet man – ingen nyhet. Man bet hund – nyhet.” Det handlar om värderingen kring vad som egentligen ska leta sig in i en tidning, och jag har märkt att det är en av de saker som är svårast att ta till sig för icke invigda. Ibland även för invigda, det ska sägas. Fritt tolkat är innebörden att om en förväntad sak händer så är det inte en nyhet. Om en oväntad sak händer är det däremot värt ett par rader – eller mer. Det är bara en av alla dessa gamla branschsanningar som är rätt problematiska. Det den egentligen säger är att om tusen män kränker är det inte en nyhet – medan en man som inte gör det i så fall skulle vara det. I någon mån påverkar det naturligtvis vår verklighetsuppfattning. En till livet hotad man, till exempel Lars Vilks, får personskydd dygnets alla timmar. En hotad kvinna? Hon avrättas, till exempel, med slaktmask.
Det är min fasta övertygelse att mäns våldsamma beteende är en effekt av uppdämd frustration. Vad är det att vara en man? Tyst, stark, analytisk, oberörd, känns det igen? Det är naturligtvis svammel, det finns inget som säger att män är mindre emotionellt påverkade än kvinnor – vi bara tvingar oss själva och varandra att inte bry oss om våra känslor. Det är ingen slump att 70 procent av de som dör i självmord är män.
Vi män måste prata med varandra och våra söner om våra känslor, lära dem att det är så vi hanterar livet, genom ord. Annars kommer de att fortsätta att kränka, slå sönder och gå sönder inombords.