Jag älskar jultiden med alla adventsljus och stjärnor, julmusiken och mest av allt den värme och generositet människor emellan som manifesteras i juletid. För de flesta kanske givandet stannar i kretsen av den närmaste familjen och släkten men det finns också de som alltid också tänker på de människor som saknar familj, släktingar och ekonomiska resurser. De samlar julklappar till barn, ordnar gratis julbord och socialt umgänge till dem som annars i värsta fall skulle sitta hemma utan någon varm julkänsla. De kärleksfulla och givande människorna är några av vår tids hjältar i ett samhälle i vilket ensamheten har blivit något av en folksjukdom och i vilket klyftorna mellan rika och fattiga ökar på en mängd olika områden. Klyftorna drabbar inte minst barn.
Det finns så många vackra julsånger, sånger som berör. När jag som reporter på NSD besökte skolbarns julfester och hörde dem sjunga ”Tänd ett ljus” med glada röster så fick jag ofta en klump i halsen. De lät så tillitsfulla när de uttalade sin önskan om att vi alla skulle tända ett ljus för allt vi tror på, för den här planeten vi bor på och för jordens barn.
Det som skapade klumpen i halsen och ibland också fyllde mina ögon med tårar var att barnens tillit inte står i proportion till vuxnas ansträngningar och ambitioner att rädda planeten vi bor på. Jag insåg att barnen tar för givet att vi gör allt för att trygga jordens och därmed deras framtid. De vet inte att det inte är sant och att deras framtid i mångt och mycket är hotad. I dag har vi dessutom ett hot i form av en världsomspännande pandemi. Den har många barn full koll på. De vet vad som händer och varför vuxna inte får komma in på deras avdelningar i förskolan, varför de inte får träffa gammelmormor, gammelmorfar, gammelfarmor och gammelfarfar.
De har pratat om döden och om att några dör av pandemin. De har koll på vad covid-19 står för. Mitt äldsta barnbarn, fem år gammal, har funderat en hel del och en gång ville han informera mig om en sak: ”När farfar och du dör så tänker vi flytta till erat hus!”. Jag svarade ”Jaha, varför ska ni göra det?” och han förklarade: ”För att vi kan se ”Grizzly och lämlarna” på eran dator och för att det finns glass i eran frys”.
I ett nyhetsprogram på tv fick vi nyligen följa med till ett förhållandevis ungt par i kinesiska Wuhan där pandemin tog sin början i våras. Båda skötte sina jobb hemifrån. De fick frågan om det som hände hade betytt något positivt för dem. Mannen svarade att döden tidigare känts så fjärran men nu fanns alldeles i närheten. Kvinnan berättade att hon lagade mycket mer mat än tidigare och bakade eget bröd.
Visst är det positivt att tänka på att vi har varandra bara till låns för då värdesätter vi varandra mer. Och visst är det en härlig tillfredsställelse att hinna och orka laga sin egen mat.
Med dessa tankar och med en vers ur Viktor Rydbergs dikt Tomten vill jag önska alla en jul fylld av frid och kärlek, och framför allt fri från våld. Inga mammor och barn ska behöva fly sina hem i skräck. Det brukar hända varje jul. Vi har alla ett ansvar att se till att det inte upprepas.
”Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara”.