Just nu finns det tre omdiskuterade dokumentärer på SVT play: ”Leaving Neverland”, ”Vi överlevde R. Kelly” och ”Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är”. Samtliga visar hur kändisskap förblindar och hur män med makt kommit undan, inte bara olämpliga, utan också kriminella handlingar. Men filmerna visar också vilken otrolig kraft det finns i skickligt utförd journalistik.
Anna-Carin Stenholm Pihls film om artisten Josefin Nilsson ledde till manifestationer och debattartiklar. Den släpptes på SVT fredagen den 22 mars och redan på måndagen därpå gick Dramaten, som är den teaterscen där Nilssons förövare är verksam, ut med att de ställer in föreställningar som konsekvens av dokumentären.
Också filmerna om Michael Jackson respektive R. Kelly har lett till diskussioner huruvida det är försvarbart att lyssna på deras musik. Personligen tycker jag att just den debatten kan bli något tramsig; ska man konsekvent agera domstol och god medmänniska i sina kulturval är det ganska lite man kan konsumera med rent samvete. Däremot är det självklart att de som tjänat pengar på artisterna borde ha tagit större ansvar. På samma sätt som stora och bärande kulturinstitutioner som Dramaten har ett ansvar vilka de låter stå på scen.
Oavsett åsikt i den frågan kan nog alla hålla med om att filmerna är ett bevis på journalistikens förändrande potential. Ytterligare ett exempel är Matilda Gustavssons avslöjande om kulturprofilen som ledde både till en fällande dom för Jean-Claude Arnault och en rad nya avslöjanden om Svenska Akademien. Granskande journalistik är viktigt för demokratin! Och jag vill poängtera att Gustavssons arbetsplats Dagens Nyheter är en tidning med bra ekonomi som har tid och råd att göra den här typen av jobb, till skillnad från många mindre tidningar. Jag får svindel av att tänka på hur mycket oavslöjat det finns som vi skulle kunna avslöja bara folk ville betala för journalistik.
Men såklart måste vi också ställa oss frågan vad vi ska göra för att den här typen av granskningar i framtiden inte ska behöva göras. Folk i branschen har länge vetat om vad männen varit kapabla till. Att utöva sexuellt våld och misshandel måste straffa sig i tid. Upprättelse är skönt, men det är trots allt försent.
Majoriteten av dem som utsätts för mäns våld står inte i det rampljus som gör att det anses intressant att göra en film om deras historia. Vi journalister har ett ansvar att granska också sådant utanför kultur- och mediebranschen. Och alla har ett ansvar att alltid lyssna och aldrig vara tysta.