Det beror dels på att jag som 90-talist hatar att tvingas ringa ett samtal, dels på att det inne i bröstet mitt sitter en lulegubbe med snusifingrar och mössan löst på skallen och muttrar åt mig att inte känna efter så mycket, int äLe ju nå.
Men nog är det ju nå, och således ringer jag vårdcentralen, och fyra timmar senare blir jag uppringd. Jag bröstar det trots att det enda 90-talister hatar mer än att ringa ett samtal är att själva bli uppringda. Sjuksyrran i luren hör mitt ärende och säger: Då får du kontakta en barnmorskemottagning, tack och hej. Men ni har väl barnmorskemottagning? försöker jag, och han svarar: Nej, tyvärr. Okej, säger jag, stirrande på orden ”Hos oss hittar du även barnmorskemottagning” på hemsidan.
Vi klickar verkligen inte, jag och min vårdcentral. Under de tre år vi hängt ihop har jag i regel lämnat våra samtal med en vag känsla av att jag är en dumbom som bara gör fel. Jag har hittills vägrat lista mig någon annanstans – jag är nästan den enda jag känner som nöjt mig med den primärvård jag tilldelats. Jag vill så gärna att det ska funka, att det ska kännas som typ 2004 på Björkskatan: är det något knatar jag bara till vårdis några kvarter bort och så pekar de mig rätt. Gör ett aktivt val! gapar regionens hemsida, och med jämna mellanrum kommer reklam från nån nyöppnad vårdcentral. Men jag står fast vid mina smågriniga regionanställda; det är en mestadels meningslös markering.
Fast den här gången får jag uppenbarligen vända mig någon annanstans. Utpumpad efter TVÅ telefonsamtal på en enda dag testar jag regionens app, även om den ofta ber mig ringa min vårdcentral. Just i dag får jag dock snabbt chatta med en läkare, som skriver ut det jag behöver. Att få ut medicinerna kräver sedan besök hos tre olika apotekskedjor, men ändå: en seger.
Värst är vår – min och vårdcentralens – relation när jag mår dåligt. Eftersom det förlorade södern där jag bor har hunnit längre in i den senkapitalistiska dystopin än Norrbotten ställs jag då inför ett ännu dummare vårdval. När vårdcentralen konstaterat att jag mycket riktigt verkar deprimerad får jag en remiss för att själv ringa runt och jaga terapeuter. Jag har försökt kringgå systemet, vädjat: för en deprimerad person tenderar enkla uppgifter – skicka mejl eller ringa samtal – att bli oöverstigliga berg. Om jag själv måste ringa och mejla runt till hela stan för att få terapi är jag rädd att terapin inte blir av. Men nej, det är viktigt att jag som patient utövar min valfrihet; en läkare föreslog att jag kunde se terapijakten som mitt heltidsjobb i någon vecka. En annan sa i och för sig att hon visste en mottagning med lediga tider, men ringde dagen därpå och tog tillbaka det: hon hade fått veta av en kollega att hon absolut inte får rekommendera en specifik vårdgivare, eftersom jag som patient har rätt att välja själv.
Mitt förakt inför valmöjligheter är inte ens nödvändigtvis politiskt baserat. Jag vill bara slippa välja. Jag väljer redan matbutik och tvättmedel och byxor och streamingtjänst och elbolag och mjölk eller inte mjölk i kaffet; när jag har ont vill jag inte känna mig som en kund. Jag vill skyfflas in i ena änden av en apparat, ledas genom den av en stadig hand och spottas ut på andra sidan med medicinerna i hand – skapligt kry, skapligt nöjd och om inte själaglad så åtminstone själalikgiltig.