På den tiden då det fortfarande fanns ett lasarett inne i centrala Luleå säger sägnen att en av stadens mer rutinerade intagare av rusdrycker hade en återkommande rutin. Titt som tätt skjutsades hen till akuten med alkoholförgiftning. Titt som tätt behandlades hen enligt alla konstens regler. Det var stesolid hit, betabion dit, det gavs vätska och administrerades ringer acetat. När personen i fråga började kvickna till på britsen inne i uppvaket utspelade sig samma scenario varje gång.
Efter att ha brottats med döden i några timmar sprätte hen upp från sängen, landade ett jämfotahopp på sjukhusgolvet och raglade glatt ut genom dörrarna. Varje gång ekade samma muntra tillrop genom Luleånatten.
”Framåt, uppåt!”
Vilken sorts parti Sverigedemokraterna kan det omöjligt råda några inga tvivel kring. Det är bara några dagar sedan Jimmie Åkesson satt och stammade i SVTs partiledarutfrågning när partiets ekonomiska politik ifrågasattes. Sverigedemokraterna är inte ute efter att regera och ta ansvar. Det här är en organisation med polarisering och hat som drivkraft, en organisation som söker enkla lösningar till svåra problem, en rasistisk organisation. En femtedel av de svenskar som får och behagar att rösta har lagt sin demokratiska makt i deras händer. Om detta kan jag och alla ni andra tycka precis vad som helst – men det förändrar inte faktum.
Det har hänt.
Vi kan vrida våra händer, slita vårt hår, gråta tårar över den inhumana tidevarv vi lever i. Vi kan polarisera mera och gnälla över att så många tilltalas av rasister. Eller så kan vi helt enkelt göra som alla demokratier i alla tider alltid gjort: Vi kan låta majoriteten bestämma.
2006 och 2010 utestängdes Socialdemokraterna från all form av regerande trots 35 respektive 30 procent av rösterna. 2014 var det Moderaternas tur att inte få vara med och bestämma, trots 23 procent av rösterna. I år är sanningen att 80 procent – ge och ta lite, resultatet var långt ifrån klart när den här krönikan skulle lämnas – faktiskt skrivit under på att de inte erkänner sig till Sverigedemokraternas världsbild och inte vill ha med den att göra. Detta är sunt och sansat och bör också påverka framtida regeringsbildning. Hur den kommer att se ut kan vi bara spekulera i ännu – men om rasister och fascister får inflytande i den är det enbart på grund av att övriga partierna tillåtit det.
I en intervju veckan innan valet hävdade förre socialdemokratiske statsministern Göran Persson att det inte var dags för en blocköverskridande regering eftersom Persson, om jag minns rätt, inte tyckte att den här situationen var tillräckligt alarmerande för att rättfärdiga en så kraftfull åtgärd. Själv tycker jag att det inte finns så många scenarier som är allvarligare än att fascister attraherar en femtedel av väljarna. Det är dags att skapa en regering med så brett folkligt stöd som möjligt – och att fokusera kommande mandatperioder på idéer, utveckling och klassisk fördelningspolitik.
I en DN-debattartikel veckan innan valet presenterade professorerna Torsten Persson och Johanna Rickne samt lektorn Olle Folke sin forskning. Den visar att inkomstfördelning och arbetsmarknad är viktiga för att förstå SDs framgångar. Kan det vara så enkelt att om fler får det bättre så kommer färre att rösta på de extrema? I en tid då allt större rikedomar ägs av allt färre i Sverige, när landsbygden fullständigt försvunnit i valrörelsen, kanske det åtminstone kan vara värt att fundera i de tankebanorna.
Detta är inget nytt, inget fräscht, tvärt om. Ungefär på samma sätt raderade folkhemsbygget en gång i tiden ut de kommunistrevolutionära strömningarna som bredde ut sig i fattig-Sverige vid 1900-talets början.
I går röstade vi. I dag vaknar vi upp till en helt ny värld. Det kan framstå som skrämmande att Sverigedemokraterna fick runt 20 procent i riksdagsvalet, men det behöver inte vara det. De flesta av oss har än en gång gjort vår medborgerliga plikt och fyra femtedelar av oss var inte rasister – den här gången heller.
Framåt, uppåt.