Lotta Nilsson: Vi gjorde det! - Tjejvasan blev ett minne för livet

Det är tre kilometer kvar och jag är helt slut.
Det är några plusgrader och snön har just börjat falla igen.
Jag hostar och snörvlar och diagonalar och det känns som om jag står stilla.
"Det stod ju tre kilometer för länge sedan, kan någon ha stulit skylten med tvåan på?"
Min lika trötta medlöperska nickar instämmande och signalerar med hela sitt väsen "var tyst snälla människa, jag orkar inte prata".

Jag höjer volymen i min MP3 och skylten med tvåan (och så småningom ettan) kommer.
Som ett tecken från ovan, när det är 600 meter kvar till mål, kommer "Eye of the Tiger" (soundtrack Rocky-filmerna).
Samma låt som gång på gång motiverade mig att bita ihop i joggingskorna, samma låt som fått mig att staka på det där extra varvet på byns elljusspår förra vintern och den här vintern, samma låt som alltid triggar mig.
Tårarna väller upp i ögonen men jag besinnar mig - inte förstöra målfotot nu!
Piiiiiiiiiiiiiiiiip piip pip piiiiiip ljuder det om min högra vrist, där chipet som registrerar min åkning under Tjejvasan sitter.
Målgång på tiden 4.42.12, minst en halvtimme senare än jag hoppades, men ändå enorm lycka.
"Jag klarade det" säger jag till mannen som hänger en guldmedalj runt min hals.
"Javisst" säger han (som om det vore självklart) och fortsätter med medaljutdelningen.
Jag är trött i kropp och själ och mina armar som har fått jobba hårt i flera timmar skakar.

Jag skulle vilja berätta för er om storslagna vyer i nästan avfolkade byar, om ljuvliga vita vidder, om ljudet under skidorna när kilometer efter kilometer läggs bakom oss och om peppande småprat och glada skratt kvinnor emellan.
Om sportdryckens välgörande sötma och om blåbärssoppan som fanns överallt.
Om känslan med att starta i ett lopp tillsammans med 8 000 andra kvinnor, om alla fina människor som står och hejar fram oss.
Men det går inte.
Strax efter starten i Oxberg går jag in i min "bubbla". Jag kan inte förklara det annorlunda.
Jag gjorde samma sak på Vårruset och kontentan är att jag går in så för det jag ska göra att jag ser - men inte tar in - omgivningen.
Det positiva med det är fokuseringen, det negativa är att jag missar att njuta av upplevelsen.
Strax före första kontrollen (en mil) kastar jag en blick bakåt och där är hon, min Tjejvasan-kompis tillika kollega Elisabeth.
Hon har startat i gruppen efter min och är nu ikapp, "inget fäste men kanonglid" konstaterar vi båda.

"Nu kör vi" säger Elisabeth efter första vätskekontrollen och omvallningen i Hökberg.
Nu har vi elva kilometer till Eldris och när jag kommer dit har klockan just passerat två på eftermiddagen.
Jag har alltså klarat snöret (som sätter stopp för fortsatt lopp) med två timmars marginal.
Plopp - ut ur bubblan och jag påminner mig om att känna in den här stunden för att kunna ta fram den om och om igen.
"Jag vill ta hela världen i min famn" säger jag till kvinnan som räcker mig energidrycken och hon bara skrattar vänligt till svar.

Nio kilometer kvar, i min plan innan loppet var de knappt nämnbara.
Jag har blåsor på hälarna och jag har egna vätskekontroller minst var tionde minut.
Mina försök att staka blir parodiska, jag tar i allt jag har och glider kanske 30 centimeter.
"Jaha ja, det blir alltså ingen snygg målgång" tänker jag i samma veva som jag bestämmer mig för att diagonala i mål.
"Kämpa på 5 279" ropar någon och jag ler till tack.
Inte någon gång föresvävar det mig att hoppa av.
Jag vet redan vid starten att om jag klarar snöret så klarar jag loppet.
Just denna dag med störande förkylning vet jag att min styrka inte sitter i mina ben, inte i mina armar och - definitivt - inte i min teknik.
Den sitter i mitt huvud.
Tankens kraft.

Nästa gång jag och Elisabeth ses är vi båda i mål, hon 34 minuter före mig.
"Vi gjorde det! Vi gjorde det verkligen!" säger vi till varandra och ögonen strålar.
Det är för oss båda den största idrottsliga utmaning vi tagit oss an - och vi grejade den.
Inte snabbast och inte snyggast.
Men ändå - två vinnare.

Om någon hade sagt till mig för ett och ett halvt år sedan att jag ska åka Tjejvasan så hade jag skrattat.
Fullständigt otänkbart, jag som inte kunde stå upprätt förbi minsta nerförslut!
Jag hade dålig kondition och dålig kroppskännedom och för varje gång jag beskrev mig själv som en soffpotatis så blev jag det lite mer. Jag begränsade mig själv och det fick negativa konsekvenser för min hälsa.
Det var innan livsstilskursen, innan Vårruset och innan jag upptäckt vad jag kan åstadkomma med vilja.

Vi njuter av ledig tid i Mora, ser andra lopp, shoppar, äter gott och återvänder hemåt med nattåget.
Det har bara gått några dagar och allt är sig till synes likt.
"Livet är inte exakt som det var, det har blivit lite bättre" säger jag på väg mot bussen som ska ta mig till Kalix.
Han hade så rätt, skidlegenden som myntade uttrycket "ingenting är omöjligt".
Möjligen skulle jag vilja lägga till "bara du vill det tillräckligt mycket".