Det är sent i september, men sommaren vägrar flytta söderut. Central-Europa njuter. Solens strålar letar sig ner genom bokarnas grenverk, där uppe sjunger lövsångare och trastar. Marken är beströdd av ollon och det knastrar av knäckta skal när vi promenerar längs grusgångarna. Mellan de välskötta tegelhusen strosar turister med kameror. En ekorre i ett träd – klick. En vacker stenläggning – klick. En galge som rymmer upp till 13 personer – klick.
Här mördades mer än en miljon människor.
Auschwitz var – är fortfarande – ett gigantiskt komplex. Auschwitz I, det första koncentrationslägret som nazisterna byggde upp i den polska staden Oswiecim, följdes av Auschwitz II, Birkenau och Auschwitz III, Buna. Hit skickades judar, romer, homosexuella, polska motståndsmän, krigsfångar och allmänt misshagliga individer för att jobba tills de dog. När det visade sig ta för lång tid byggdes gaskamrar och förbränningsugnar, fler gaskamrar, fler ugnar. En guidad tur genom Auschwitz tar dig först till det ursprungliga lägret för att sedan förflytta dig till Birkenau.
Det är skrämmande på ett plan som knappt går att ta in.
Det byråkratiska beräknandet. Den industriella effektiviteten. Det där sättet som man hela tiden räknade på hur fler kroppar skulle gå in i kamrarna, mer kött skulle få plats i ugnarna. Sättet som nazisterna jagade minuter, sekunder – och svinn.
När sovjetiska soldater till sist intog lägret i början av 1945 hittade de stora balar med människohår. Internerna rakades, håret såldes för 20 pfennig per kilo till den tyska industrin som förvandlade det till rep, tyg, mattor och madrasser.
Ändå är det en annan sak som slår mig när jag vandrar mellan bokarnas skuggor.
Det är mysigt.
Jag vet ju vad som hänt. Jag vet vilka lidanden lägrets interner tvingats utså, jag vet hur många som mördats, jag vet hur de mördats. På Birkenau är de umbärandena hela tiden närvarande, själva platsen andas död och skräck, med gråbruna fält och hotfulla baracker inramade av taggtråd så långt ögat kan nå. Men Auschwitz I hade lika gärna kunnat vara ett före detta industrikomplex, redo att förvandlas till en framåtsyftande stads hippa kultur- eller restaurangkvarter.
Där: En vacker björkallé. Här: Doktor Mengeles laboratorium. Här: En kaja som drar mask ur gräsmattan. Där: Muren mot vilken obstinata fångar sköts.
Det är den där kontrasten som drabbar hårdast. Differensen mellan det mänskliga och det omänskliga, mellan hopp och förtvivlan. Att se samlingen av skokrämsburkar som nazisterna samlat ihop från de som tvingades till lägret. Att förstå att människorna som kom hit trodde att de skulle få användning för ett par välputsade skor i framtiden.
Halvvägs tillbaka till Krakow börjar taxichaffisen sin litania. Han förstår inte varför muséet bara pratar om judarnas historia. Polackerna hade det precis lika jobbigt som judarna. Det var polackerna som led hårdast under nazisternas ok. Judarna hjälpte nazisterna, judarna finansierade nazisterna, han säger inte att judarna får skylla sig själva – inte alls, han är ju inte antisemit – men det måste vara någon rim och reson. Lyssna här, det här har en person som vet berättat för honom…
När han släpper av oss på torget vid Gamla Stan skäller den amerikanska judinnan som varit med på turen ut honom efter noter. Jag nickar instämmande och håller inne med dricksen i ett oerhört starkt ställningstagande mot antisemitism, för allas lika värde (mandelanäve!).
Jag vet bättre. Vi vet bättre. Vi borde göra bättre ifrån oss.
Vi borde i alla fall minnas.