När jag var liten kunde man bara handla kläder på en handfull affärer i Piteå. Detta var alltså innan Hennes och Maj-Britts och hela köret. Ville man, vilket min mor vägrade men min far ibland gillade, kunde man ta en tur till Sabels i Öjebyn. Där fanns tvålar i megapack billiga som attan, t-shirts med amerikanska tryck på sig och kakor i mängder. Det är så långt jag minns. Tror jag besökte stället högst fem gånger i livet. Vi var sällan i affärer över huvud taget, förutom i en av uppväxtbyns, på den tiden, två matvarubutiker. I byn fanns det då, på 1980-talet, såväl en hobbybutik, en urmakare (Göte i gröna huset, en underbar filur) och en period hela två tyg- och garnbutiker. Dessutom ett postkontor, en blomsteraffär och två banker. Herreminje! Det var en hel butiksgata genom byn. Och ett fik hade vi!
Numer ekar Norrfjärden tomt. Det finns en matbutik, en pizzeria och ett solarium. När solariet på 1990-talet flyttade in i Göte urs gamla lokaler dog något inom mig. Den mysigt mörka butiken med fina gamla affärsdiskar, upplysta glasskåp och ett tungt sammetsdraperi in till Götes krypin dominerades nu av vidrigt ljus. Vilken kulturkrock!
Jag minns ännu doften av damm på hobbybutiken, lukten av knappar i plaströr i favoriten av tygbutikerna och blandningen av snittblommor och rök hos blomsterhandlaren vars röst var hesare än hesast och skrämde mig som barn. Gudars vad jag skulle vilja gå genom den byn igen och uppleva den med alla mina sinnen!
Vi är många som upplevt flytten av småbutiker till feta stormarknader. Redan på 80-talet såg vissa norrfjärdensbor det som rena helgnöjet att åka hela vägen till Luleå och Coop på Storheden. Det vägrade mina föräldrar som var kooperationen trogen så länge den butiken i byn existerade fram till någon gång under 90-talet. Far min kör fortfarande med två slogans: "Det som inte finns på Coop, behöver du inte", och den smaskiga "En dag utan Coop är en förlorad dag". Ursäkta textreklam men jag tycker de är så sanslöst talande för far min, som fortfarande ser med arg blick på det rosa medlemskortet från konkurrenten som sticker upp ur min plånbok.
Jag har ärvt en del av det där, åtminstone det att handla på affären närmast bostaden istället för att följa lämmeltågen som kör ut till alla storhandlar och lågprisbutiker utanför stan. Och när dottern härom veckan skulle få sitt första armbandsur i livet stegade vi förstås in hos urmakaren i den stad vi nu bor i, Luleå. Han har kunskap och behov av pengar på ett annat sätt än alla kedjor som säljer klockor till halva priset tänker jag. Väl där började vi snacka och jag drog en nostalgihistoria om Göte hemma i barndomsbyn.
– Göte! Honom minns jag klart och tydligt. Så du var där? utbrast urmakaren vars namn jag inte kan men banne mig ska lära mig.
Konsumentmakten kamrater. Den är viktig att minnas i dessa tider. Vilka vill du gynna och vilka system vill du se växa fram? Lågpris med svinavtal i länderna där materian tillverkas eller mer närproducerade produkter som både människor och miljö vinner på?
Det finns andra system man också bör syna, som det här med att kunna "blippa" matvaror själv i butiken. Ronny Eriksson, den röde underhållaren från Piteå, hejdade min mor för något år sedan när hon var i full färd med att läsa av ett mjölpaket på Coop.
– Men Karin. Inte håller du väl på med sådana där antisocialistiska handlingar? Du förstår väl att den där apparaten gör det möjligt att sparka folk?
Mamma förvandlades till ett frågetecken. Skammen växte.
Men nog blippar hon vidare. Far min med. Jag vägrar. Jag minns än burken i mitt barndomshem med kvitton samlade till återbäringen. Såna dära moderna icke kollektiva lösningar som att slippa stå i kassan struntar jag i. Jag brukar se kassakön som fritid. En plats att andas ut i. Att stanna upp i och skita i allt runt omkring för en stund. Det ni. Mysigt va?