De flesta av oss lever i nuet. Vi har ganska fullt upp med det vi ibland kallar för livspusslet, vilket oftast består av ganska osexiga saker som jobb, tvätt, hämtning av ungar, städning och allmänt dåligt samvete över vår otillräcklighet.
Vi gymmar när vi kan och kanske ser fram emot en resa. Projektet som upptar våra tankar kan vara en ny terass i sommarstugan.
Få av oss tänker nog på att vi faktiskt alla befinner oss mitt i en revolution. Trots att vi dagligen har näsan riktad mot en skärm i handflatan. Och trots att vi i dag knappt kan tänka oss en verklighet utan smarta telefoner och Facebook.
Vi befinner oss i en revolution som kommer att förändra det mesta för oss – vare sig vi vill det eller inte.
Åtta poäng: här jobbade det tidigare människor. I dag utförs allt av ettor och nollor.
Förra veckan var jag på kurs i Stockholm.
Den var riktad till oss journalister och gick ut på att öppna våra ögon för vad som händer runt om oss och framför allt vad som är på väg att ske. Papperstidningens död, digitala hot och möjligheter, allt det där.
I tre dagar matades vi med föreläsningar av några av Sveriges just nu kunnigaste personer på området.
En föreläsare var Mark Commerford, en irländare som bott i Sverige i många år och som gjort sig känd för att kunna se vad som ska hända innan det händer.
Commeford spände ögonen i oss och sa:
– Utvecklingen kommer att ske, vare sig du vill det eller inte. Inget kan stoppa den. Och du har två val: antingen påverkas du av den, eller påverkar den.
Jaktsamhället ersattes av jordbrukssamhället, som ersattes av industrisamhället som just nu är på väg att ersättas av något som knappt går att ta på, men är en minst lika stor och omfattande förändring.
Sex poäng: det vi tidigare trodde var jobb behövs inte längre.
Redan i dag finns kalsonger som kan mäta ditt svett. Sensorer kan sedan avgöra om du är på väg att bli förkyld. De kan till och med slå fast om du är på väg att utveckla diabetes, två år innan sjukdomen diagnostiseras av en läkare.
Redan i dag finns robotar som kan skriva artiklar, författa juridiska dokument och flyga flygplan. I morgon? Bara Gud...förlåt...ettorna och nollorna vet.
Några dagar efter kursen publicerade DN en av de intressantaste debattartiklar jag sett på länge, författad av Per Schlingmann, tidigare chefsstrateg åt Moderaterna.
Schlingmann tittade djupt ner i spåkulan. Bland alla ettor och nollor såg han en helt ny värld och spådde till och med slutet på den "arbetslinje" som han själv var med om att skapa.
"Livslånga nio till fem-jobb kommer vi att ta del av på museum", skriver Schlingmann.
Fyra poäng: det som digitaliseras kan kopieras och det som inte digitaliseras ökar i värde.
Schlingmann såg hur de maskiner som tidigare slagit ut industrijobb även kommer att göra detsamma med tjänstemannayrken. Även jobb som kräver lång utbildning kommer att försvinna från människan. Bransch efter bransch kommer att brytas sönder. Företag som funnits i en evighet kommer att slås ut.
Men med all sannolikhet ersättas av något nytt. Frågan är bara vad.
Behöver vi jobba i framtiden? I så fall: hur många? Vad händer med oss om medparten inte ens behövs som arbetskraft? Kommer människan att kunna leva någorlunda rättvist eller får vi en väldigt rik del av av befolkningen som skoningslöst utnyttjar resten?
I framtiden kanske döden blir en teknisk fråga som går att skjuta upp 100 år – för de som har råd. På bekostnad av de som inte har det.
Eller så klarar vi att göra något betydligt bättre av den digitala revolution som vi alla befinner oss i. För i slutändan, trots maskiner och avancerad teknik, lär vi förbli människor.
Jag vet inte om ni har dragit i nödbromsen ännu och svarat. Rätt svar är en högst tänkbar framtid, men hur den ska se ut är en digital hemlighet.
Allt vi vet är att vi redan är på väg och att tåget rullar fortare och fortare.