Äventyrsbadet är en närmast helig tradition när jag och min bästa vän är uppe i norr. Vi åker varv efter varv i strömmen, kastar oss ut i vildforsen, bubblar bubbelpool och ger våra ängsliga skallar det andrum som bara kommer när resten av kroppen får bete sig hur barnsligt den vill i några timmar. Men: Män.
Det är samma visa varje gång. Några killar eller män tränger sig i rutschkanekön. Några gömmer sig halvvägs ner i vildforsen för att skrämmas. Andra börjar gunga den flytande hinderbanan och skrattar när jag trillar i. Skrattet kan jag förvisso förlåta; skadefri snubbelhumor är universellt rolig, och jag graciös som en sjöelefant. Men principen! Det är långt ifrån alla killar som beter sig ohyfsat, men de som beter sig ohyfsat är nästan alltid killar.
Det påverkar förstås inte min livskvalitet om en 13-årig fartdåre får åka den roligaste rutschkanan en gång mer än jag. Herregud – jag är snart 25, barnfri och oklädsamt feg; jag pingvinvaggar på det blöta badhusgolvet livrädd att bryta lårbenshalsen, och kräver en grundlig genomgång av det nya gröna rörets exakta utformning innan jag vågar åka. Jag tillhör inte och ska inte tillhöra Nordpoolens primära målgrupp, och oavsett krävs det mer än några störiga killar för att jag ska ha tråkigt på ett äventyrsbad. Det är bara igenkänningen som gör mig nedstämd.
För killarna som hela mitt liv levt rövare i vildforsen blir killkören som unisont kräver “BANDY!” när idrottsläraren inte vet vad hen ska göra av lektionens sista minuter. De blir herrarna på täppan, såväl i skolgårdens snöhögslek som i livet i stort, och den sortens bröliga grabbgäng jag går omvägar för att slippa möta på väg hem från krogen. Och kvinnors handlingsutrymme krymper.
Vildsforsanarkisternas beteende går igen i männen som blivit så vana vid att höras mest att de – som flera studier visat – tror att kvinnorna tar över om talartiden i ett sammanhang fördelas jämnt mellan könen. Rätt vad det är har de dessutom snackat in sig på ett jobb de inte riktigt är kvalificerade för medan jag fortfarande ängslas över huruvida mina Photoshopkunskaper verkligen är “mycket goda” som platsannonsen kräver.
Någonstans i mitt föräldrahem finns ett VHS-band med en scen från en solig Jämtlandssommar. Jag har, ett par år gammal, parkerats i en barnpool på gräsmattan där jag häller vatten mellan olika bägare, av allt att döma tillfreds med livet. Så klampar min brorsa in i bild och sparkar metodiskt ut vattnet ur poolen. Jag kurar ihop mig, håller bägarna hårt i smånävarna och väntar på att min lilla idyll ska sluta storma. Men ger till slut upp, kliver ur och vandrar besviket mot kameran med orden “Mamma, jag har badat klart.” Samma känsla nu som då.
Kanske ska jag betona att min nedstämdhet bottnar i strukturer, och inte i att jag dömer ut en unge som en gång trängt sig i en kö – eller min syskonstöriga storebror – som livslång patriarkal syndare. Jag är bara sjuhelsikes trött på att höra att det är kvinnor som måste bli bättre på att ta för sig – eller ännu värre, säga ifrån – när det så ofta är män som borde lära sig att bete sig. Nordpoolen känns som en utmärkt plats att börja på. Och brorsan: Får jag bara en välfylld barnpool i 25-årspresent så är vi kvitt.