Min kompis Håkan jagar älg i Valvträsk, men just den här fredagen i september hade verkligheten satt fläckvis stopp för hans jaktiver. Ett morgonmöte inne i stan ställde till det, men Håkan hade packat med minutiös precision. Efter mötet skulle han kasta sig in i bilen, köra de nio milen norrut, hoppa i stövlarna och sedan vara klar för mötet med storoxen. Sagt och gjort. I höjd med Niemisel ringde han jaktledare, tilldelades ett pass på Pliggberget och Håkan tryckte plattan i mattan. Väl framme spände han på sig jaktradion, knäppte upp kontorsbyxan – och plötsligt står älgen framför honom på vägen.
Håkan fokuserar på rätt sak. Istället för att ta på sig byxorna greppar han studsaren, laddar snabbt med fyra skott och sätter efter älgen ut på ett hygge med byxorna nedhasade kring anklarna. Väl där ute uppenbarar sig fritt skottfält på 150 meter, han skjuter, älgen ökar i fart, han skjuter, skjuter, skjuter – och på sista skottet går skogens konung i backen. Från Håkans vinkel kan han tydligt se fyra klövar sticka upp i luften.
Inte helt utan lättnad kan Håkan ropa ut sin framgång över radion.
– Älgen är död…
Varpå älgjävulen reser på sig och vinglar iväg över hygget, bort mot skoterleden till Stora Lappträsk.
– …men går undan!
På måndag börjar älgjakten, i grund och botten den enda sant sekulära högtid vi har i Norrbotten. Nu samlas direktörer och damfrisörskor, fiskardrängar och hemmafruar, gubbar, gummor och gamänger för att fylla frysar, rädda skogsplanteringar eller bara rätt och slätt ha roligt. Roligt? Det beror väl på vem du frågar, skönheten ligger ju som bekant i betraktarens öga och klart är att precis som samhället i stort har frågan om älgjaktens existensberättigande blivit allt mer polariserad. Själv har jag aldrig fastnat för just älgjakten, men som jägare av annat vilt har jag inga problem att förstå attraktionen.
Jakt är ju roligt.
Visst kan vi prata om de rationella argumenten, viltvård, klimatpåverkan, allt sånt där, men det är då inte därför jag jagar. Jag jagar för att det är kul.
Att bygga upp ett samarbete med en hund (min hund samarbetar inte, men många andra gör ju det har jag förstått). Att sitta still på en stubbe i skogen och se fläskollen tigga korvsnärt. Att åla sig fram på fjället medan man försöker avgöra om det där vita, nä, det till höger om riset, är en snöklimp eller en ripa. Att servera egenskjutna järpbröst till nyårsmiddagen. Att lägga sig med ryggen mot en tall och se solen spegla i Randaträsk medan man känner kaffedoften sprida sig över Granbergets baksida. Jakt är allt det och så mycket mer. Jakt är gemenskap, det är ett sammanhang och det är historier som den om min kompis Håkan.
Men hur det gick för älgen på Pliggberget egentligen? Håkan sprang, inte olikt en pingvin, fortfarande med byxorna nere vid anklarna, efter älgen några hundra meter. Kraftigt påverkad av stress och tungsinne över misslyckandet hann han ropa ut över radion att han ”tammefan slår ihjäl han med en sten”. Till slut sansade han sig dock, bytte om, laddade bössan med allt som gick och slöt upp med hundföraren. Hunden fick tag i älgen och en jaktkamrat sköt den – på riktigt – nere vid Stora Lappträsket. Om det finns någon sensmoral i historien är det väl den här: Ha alltid tillgång till ammunition när du jagar och var helst fullt påklädd.
Skitjakt på er.