Gunnar Westrin: Världsresenären som stortrivs i våra nordliga fjäll

För mig tycks det obegripligt att någon över huvud taget har greppat den näst intill osannolika livsuppgiften.

Kontentan av Bengts leverne kan indelas i den yttre och den inre resan. Här finns allt från storstädernas puls till avskilda havsstränder långt ute i Stilla Havets stora blå. Den yttre resan har gett honom visionerna, horisonterna, gränserna, kommunikationerna och vännerna. Jag förstår Bengt när han berättar att han gärna reser ensam, kanske någon enstaka gång med en kompis från hemtrakterna. Lite den känslan har även jag burit med mig genom alla fjäll- och fiskaråren. Ensam kan faktiskt vara stark. I vissa fall kan oberoendet vara en vandrares bästa tillgång

I skrivande stund är det fyrtio år sedan Bengt tog sitt flygcertifikat. Fattas bara annat för en äventyrens man. I samma stund startade han den inre resan, den att njuta hemlandets horisonter, tankar och funderingar, gärna med en kåsa nykokt kaffe intill någon sprudlande fjälljokk. Det är om somrarna han längtar till den norrbottniska vildmarken, lastar planet och drar in över de nordliga fjälltrakterna. Som i somras, då vi ännu en gång styrde kosan mot Kaitumdalens hemligheter.  

Från tältet hör vi hur riporna rapar, hur svanarna högljutt rumsterar ute på sjön och hur lekfullt vinden drar i tältduken. Nyss åt vi knaprigt halstrad harr över öppen eld med svartkaffe till efterrätt. Det är då som tankarna kommer om den inre resan, Varför världsresenären lockas till hemlandets vildmarker, trots de himmelska bergen i Chile, vajande palmer på Tonga eller romantiskt eldröda solnedgångar över lejonens Serengeti?

En av de viktigaste gemensamma nämnarna gällande den yttre- och inre resan tycks vara bergen. Bengt anser att det lilla riket Bhutan öster om Nepal är världens vackraste land, inklämd i Himalayas väldigaste bergsmassiv. Bergen har alltid lockat honom, som i somras då vi somnade så gott i tältet under Tjuoltapaktes beskydd. Svensk sommar missar han inte. 

När höststormarna viner kring husknutarna, när snön har förvandlat Tornedalen till enformighetens vinterland, drabbas globetrottern av det eviga begäret. Då finns ingen återvändo. Världen väntar och han är alltid redo.

Det är under arla morgonstunder vi njuter mest av storslagenheten, svartkaffet och fjällbäckens glädjefulla sorl. Bengt berättar om sina resor och har förstått att det stora äventyret inte är dramatiska händelser utan mer alldagliga företeelser. 

"Jag är resenären som helst söker ländernas vardagliga pulser, träffar den inhemska befolkningen och söker oftast mina resor utanför broschyrernas lockelser. Det är där jag finner lugnet, normaliteten och det minnesvärda äventyret", säger Bengt och höjer kåsan.

Jag monterar ihop flugspöet och vet att kompisen har en stående middagsönskning om halstrad harr. Godare än så blir det inte, brukar han säga. En fjällharr från Norrbotten slår allt.

"Tänk att det finns folkgrupper i norra Namibia som aldrig tvättar sig", berättar Bengt när vi tvagar fötterna i bäcken. De gör upp en liten eld, hukar sig fram, drar kåpan över huvudet och låter röken rena kroppen. Här dricker vi oss otörstiga i våra fria vildmarksvatten. Lite orättvist, säger kompisen samtidigt som han kontrollerar pontonerna före start.