Uttrycket tusenkonstnär är inte sällan förekommande. Sång- och dansman, geni och dressingexpert. De säger att jag har sängvätar-aura, angränsar till att vara rödhårig, är en duglig skribent OCH SÅ VIDARE.
Men något jag aldrig blivit anklagad för är att vara punktlig. Och då syftar jag främst på punktlighet i form av att passa tider.
Det finns egentligen två anledningar till att jag är en usel tidpassare:
1. Jag antar att jag saknar fallenhet för det.
2. Det är världens mest överskattade egenskap.
Lyssna noga nu. Det finns nämligen ett alldeles särskilt släkte som värdesätter detta meningslösa karaktärsdrag högre än besitta kunskap som kan bota livshotande sjukdomar.
Dessa människor måste naturligtvis sättas bakom lås och bom per omgående. Eller åtminstone omyndigförklaras snabbare än jag hinner ljuga ihop något om att ”bilen inte startade i morse”, ”jag snubblade på ett bananskal, svalde min tunga, bröt nacken, dog, återuppstod och vårdades på intensiven i 48 timmar” eller att ”jag aldrig fick någon jäkla kalenderinbjudan” när jag försovit mig till ännu ett lunchmöte.
Jag lägger snarare förmågan att passa tider i samma låda som att kunna spotta jätte-jätte-långt. Eller att vara ”duktig” på att spå i händer.
Till er som slaviskt alltid måste komma på utsatt tid har jag några simpla frågor: Var har ni så förbaskat bråttom? Brinner det? Tror ni att universum imploderar om inte just ni anländer till Starbucks vid exakt 13.07? Eller kan det vara så att ni egentligen borde besöka en hjärnskrynklare för att reda ut er ohemula besatthet av tiden?
Ja, vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Och i en kapitalist-värld betyder pengar förstås allt.
Samtidigt gillar vi att likställa pengar med tid. Vi pratar vitt och brett om att ”spendera” och ”spara” tid. Att timmar, minuter och sekunder skulle vara någon form av valuta.
Det kan givetvis vara en stor del av förklaringen till att denna nitiska tidpassning är så pass utbredd bland Sveriges befolkning. Det gör det inte rätt – men det gör det mer förståeligt.
För första gången någonsin ska jag nu ta hjälp av en av vårt lands stora hjältar för att bevisa hur fel ni har. En man vars uppenbarelse fullkomligen skriker att han har en löjligt avslappnad inställning till att dyka upp på utsatta tider. Ni gissade rätt – Ernst Kirchsteiger.
I något av hans magiska avsnitt av ”Jul med Ernst” lär han ha ställt följande fråga till tv-tittarna:
”Jag undrar lite grann vad ni använder all tid till? Vad sparar vi all tid till? Det kan man fråga sig. Det är inte så att man får en pott i slutet av livet och får leva tio år längre”.
Sedan följer någon harang om att koka äppelmos och hela den biten. Men det har ingenting med min poäng att göra.
Min uppmaning till alla er stressade själar där ute lyder som följer: Ta det lugnt, sov en timme extra och hoppa över affärslunchen. Det kommer ändå inte att betyda något när allting kommer kring.
Nu kanske vissa påstår att den här krönikan enbart är skriven för att rättfärdiga min egen lathet. Att jag egentligen skäms över min märkliga relation till klockan. Och att jag i min sjuka hjärna inbillat mig att några putslustiga meningar ska kunna släta över det faktum att jag alltid kommer minst fem minuter sent. Till allt.
Ni har naturligtvis 100 procent rätt.