Startskottet gick när en granskning i nättidningen Kvartal påstod att Alex Schulman överdrivit sanningshalten i sin roman ”Bränn alla mina brev”. Boken bygger på verkligt stoff och grundlig research om hädangångna kulturgubbarna Sven Stolpe och Olof Lagercrantz, men kanske har dess författare skarvat med vad som saxats ur verkligheten och vad som kokats ihop i den schulmanska hjärnan.
Som människa med fallenhet för fabulering känns det som min plikt att ställa mig på Schulmans sida även om han skulle ha råkat hitta på. Jag är väl förtrogen med att en text kan vara litterärt sann även om den inte ordagrant återger vad som hänt. Men jag har också lärt mig hur lätt fakta och fiktion smetas ihop när spärren däremellan väl lyfts.
Schulman har eventuellt råkat ljuga om sin morfar i en bok; jag råkade ljuga om min morfar på hans begravning. Jag skrev en text om honom, rasande snabbt i dödsbeskedets kölvatten, och luckorna i min morfarskunskap fyllde jag i på ett sätt som kändes sant mot den han var. I stunden kändes det knappt som att jag hittade på, men när texten lästes upp på minnesstunden smällde varje liten skarv som luftgevärsskott i öronen på mig.
I min debutroman vet jag inte längre vad som faktiskt hänt mig och vad som bara känns verkligt för att jag skrivit det. Under skrivprocessen har rum möblerats om i huvudet, människor börjat säga saker de aldrig har sagt i verkligheten och mina minnen blandas med min huvudpersons.
Värst är det med scener som en gång funnits i manuset men ströks innan boken hamnade hos förlag, för då kan jag inte bläddra fram dem, dubbelkolla: just ja, det hände inte, det var bara något jag skrev. Klättrade jag och C någonsin upp på Biskop Peak väster om stan, satt sida vid sida på jättebumlingen högst upp? Jag tror inte det, men jag kan inte vara säker. Jag minns ju till och med hur hans arm kändes mot min arm.
Det omvända inträffar också. Även om boken tog inspiration av mina fem år i Kalifornien visste jag hela tiden att det skulle bli en roman. Vissa av människorna som befolkade boken var till en början ganska lika folk jag kände, kunde till och med bära deras namn, men under skrivandets gång lossade jag varenda en av dem från sin förlaga. De som lånat namn av riktiga människor fick nya. Nitisk var jag, fastän bara en enda av mina collegekompisar skulle kunna läsa boken på originalspråk.
Så kom dagen när svensktalaren tagit sig igenom boken, och hon sa: Det finns ju en person du inte ens har bytt namn på.
Nehej, flinade jag. Jag har suddat bort alla namn, jag är väl inte galen heller.
JR* då? sa hon, och jag blev iskall.
Han var bara en perifer karaktär i historien, dök upp ett par gånger och sedan aldrig mer. Men han hade kvar sitt namn och ett par tydliga kännetecken. JR hade helt enkelt funnits i min text så länge att han slutat vara verklig.
Minnet är som det är, lögnaktigt och alldeles fullpepprat med hål. Dessutom lättlurat – benäget att tro vadhelst man tutar i det, lullar dumt vidare i världen med sina nya alternativa fakta. Ibland är det kanske sannast – mot sig själv och mot andra – att vara öppen med förvirringen.
*I den här krönikan har jag förstås bytt ut namnet