Vännerna var oklanderligt artiga, katapultade fråga efter fråga åt mitt håll – vem var jag, vad tyckte jag om, vad pluggade jag, kunde jag göra insugs-jo. Jag svarade så klart, men hur välmenta (om än milt exotiserande) frågorna än var hade jag svårt att besvara gesten. Att ens studsa tillbaka identiska frågor kändes fräckt, rentav övermodigt. Så i motfrågornas ställe: en besynnerlig tystnad.
Min teori om tystnaden är som bäst en svajig spaning – och jag har inget mer än anekdotisk bevisföring att lägga fram – men en god krönikör vet att raljera när texten så kräver: jag blir alltmer övertygad om att Norrbotten är en region utan artiga frågor.
Sörlänningar får lära sig att det är artigt att ställa frågor till nya bekantskaper och på så vis visa sig nyfikna. Således sprutar de ur sig frågor som en bollmaskin kräks tennisbollar, hakar vant fast frågetecken överallt där de får plats. Jag vill hävda att norrbottningar – eller lulehasafötter, eller i värsta fall bara jag – i stället visar sig artiga genom att anta att den som har något att berätta kläcker ur sig det tids nog. Det är inte tystlåtenhet utan ett sätt att värna den personliga integriteten, att inte gräva runt i folks privatliv om de inte själva öppnat för det. Sitta där som en annan Malou och kräva att någon bekant eller halvkompis fläker ut sina tankar om ett tema jag valt ut – vem tror jag att jag är?
Så klart släpper frågespärren när jag känner någon väl, men med nya bekantskaper vet jag för lite om vilka ömma tår som kan klämmas av en till synes oskyldig fråga. För att kompensera för ofrågandet hasplar jag därför ur mig diverse egna anekdoter. Jag pladdrar hejvilt om putslustigt ditt och generande datt i hopp om att bygga en bjussig stämning där andra förhoppningsvis kan haka i och fortsätta. Om gången i USA när jag trodde jag blev bjuden till skolbalen av en killkompis och genast tackade ja, varpå hans kompis fick sms:a och förklara att alltihop var ett skämt. Om gången jag trodde att den redan nämnda sörlänningen friade till mig och han i stället gjorde slut. Eller dagen i lågstadiet när jag plockade en fryst hög hundbajs på skolgården och lade i Boskataskolans hall tills min souvenir var ett rumsvarmt skamklet på min pedagogiskt namnskyltade hylla. Inte sällan lämnar jag sociala sammanhang med nya smeknamn och en stark känsla av att ha gjort bort mig – men kanske (ljuva tanke) är det bara mitt Lulefostrade lynne som överkompenserar.
Det kan tyckas magstarkt att hävda kulturkrock när det mycket väl kan vara jag som är ohjälpligt ohyfsad eller lite socialt osäker av mitt förflutna som riksblyg. Då och då har jag mycket riktigt träffat någon som lyckas med konststycket att både höra hemma högt upp i landet OCH ha en arsenal av trevliga frågor att fyra av på fest.
Ändå vill jag slå ett litet, litet slag – egentligen är det väl mest en lös boxning – för oss frågvilsna norrbottningar. Kanske skulle en kort parlör kunna vara till hjälp för den som hoppas kunna röra sig friktionsfritt mellan den vetgiriga södern och Norrbottens integritetsvurm. Ett knippe vänliga frågor, några vanliga missförstånd att väja för. För färre nervöspladdriga bajsanekdoter vid midsommarlunchen, fler ... “Och bilen går bra?”. Eller vad folk nu ställer frågor om.