Bing Crosby drömde om en "White Christmas" i alla julsångers julsång.
Jag gör precis tvärtom. Jag drömmer om en så pass grön jul och vinter som det bara kan bli. Utan något som helst vitt runtomkring. Bjällerklangen kan jag njuta av ändå.
En del kallar mig kanske för insnöad men det är just det jag inte vill bli.
Insnöad.
Det finns några ord som jag tycker oerhört illa om när de hamnar i följande ordning.
"Det blir ju så ljust!"
Låt mig förklara. Med åren har jag haft allt svårare med vintrarna. Som jag ser det finns det inget positivt med vintern. Det är svinkallt och mörkt dygnet runt. Ett sex månaders kallt inferno värre än det Dante Alighieri skrev om.
När kylan kopplat greppet om Storgatan och jag vet att Luleås förvandlas till ett sex månader långt köldhål så kommer alla dessa människor med en förhoppning om snö och det glada tillropet "Det blir ju så ljust!".
Som om det skulle kompensera minus 32, snöskottning, halka och en husarrest hemma och på jobbet under ett halvår?
Skulle inte tro det.
Jag har ofta undrat över varför jag bor kvar.
NSD:s utmärkte fotograf Pär Bäckström som trivs i snö, is och kyla frågar mig också: "Lundgren, varför bor du kvar?"
Svaret är enkelt. Svenska Spel gör inte sitt jobb, inte ATG heller. Ge mig 20 miljoner och jag försvinner snabbt till sydligare breddgrader där förnuftigt folk bor.
Jag åker inte skidor.
Jag kör inte skoter.
Jagar och fiskar? Nix.
Friluftsliv över huvud taget? Aldrig!
Det finns någon slags perversion över de som önskar snö tidigt. Som om att vetskapen att den blir liggande till i maj är fullständigt bortblåst. För det är samma människor, "Det blir ju så ljust-människorna", som i april suckar och stönar över att snön aldrig försvinner.
Tro mig.
Redaktörslungor kan förvisso må bra av att skotta lite snö men lite blir det ju aldrig. För när väl snön börjat singla ner så har den en tendens att aldrig sluta.
Är det inte vädrets makter som är emot mig så är det kommunens snöröjare.
När de efter många om och men plogat vår lilla innerstadsgata så händer det i många fall att snöröjaren plogat upp en rejäl snövall utanför vårt hus vilket innebär någon timmes arbete med snösläden i packad snö.
Tack för det.
Det har dock funnits några hyggliga vintrar och jular. Ett år kunde jag cykla på bar mark i centrum utan vare sig snö eller is. En fin jul i sanning.
Nu står mitt hopp till den klimatförändring som varenda domedagsprofet, förlåt meteorolog, basunerar ut.
Det ska bli varmare.
Jag kan inte vänta nog tills dess man kan vandra omkring i shorts på Storgatan den 22 januari, gärna mellan palmer istället för lindar. Paraplydrinkar på uteservering i februari. Glassbarer som har öppet året runt för att inte tala om den apelsinodling som jag och min fru ska sköta på ålderns höst utanför Kallax by.
Det låter väl klyftigt, ett försök till ordvits, men är något jag verkligen ser fram mot.