Visst tar jag covid-19 på allvar och förstod naturligtvis att vi lika lite som andra skulle få åka över från svenska Pello till finska Pello och vårt favoritfik i gallerian Vihreä Pysäkki några kilometer bort. Men varför måste tulltjänstemännen på andra sidan älven agera nästan som om det rådde krig mellan våra länder? Torneälven har ju precis som det heter i Tornedalssången alltid ”förenat tvenne broderland mer än den skiljer åt”. Nu fick min äldste son, som absolut själv ville uppleva hur det gick till vid gränsen, och jag uppvisa legitimation och bli registrerade innan vi onödigt bryskt blev uppmanade att vända om till vårt eget land.
Jag växte upp två mil från gränsen och tänkte tillbaka på mina allra första besök i finska Pello. Mamma tog med mig till marknaderna där och helppoheikki (marknadsknallen) som ropade ut sina fantastiska erbjudanden som ”Kom och köp prima läderhandskar! Ett par kostar tio mark och två par, hör och häpna, endast 20 mark!”. Ingen mängdrabatt? Nej, men roligt! Och nog gavs det rabatter också.
Jag älskade atmosfären på marknaden: Folklivet, alla glädjefyllda återseenden mellan människor, alla spännande varor och deras försäljare. Och ångorna från ”nakkimakkara”, alltså den klassiska finska korven, som gick åt som smör i solsken.
Hemma talade vi alltid meänkieli, möjligen förutom när det kom någon ”ummikko”, det vill säga en gäst som förstod enbart svenska.
Radion stod alltid på en finsk station. Det lyssnades på nyheter, gudstjänster och inte minst sändningar från skidtävlingar med Pekka Tiilikainen och Paavo Noponen som kommentatorer. De var lika sakkunniga som roliga med kommentarer som: ”Från skogen kommer nu bud om att skogsarbetaren Rolf Rämgård från Dalarnas land har tagit över täten...”. Kommentatorsduon ville naturligtvis att de finska skidåkarna skulle se till att hålla sig före de svenska men gnabbet om det kändes alltid fyllt av kärlek och respekt åt båda hållen.
I skolan pratade vi ofta meänkieli på rasterna. Under lektionerna var det svenska som gällde men meänkieli var inte förbjudet. Jag hade fått lära mig en hel del svenska av mina äldre syskon som ville underlätta skolgången för mig.
Högstadieåren gick jag vid Torneälvens strand och det hände att vi promenerade över isen till livsmedelsaffären på finska sidan för att köpa godis.
Väl på gymnasiet i Haparanda bodde jag i ett litet kollektiv och vi åkte till Torneå för att köpa köttfärs och andra matvaror som var billigare där till vårt matlag.
Så småningom hittade jag kärleken i en finsk man och blev en del i hans stora släkt. Vi fick två pojkar som alltså kan sägas vara halvfinnar. Den yngre älskar att lyfta fram sina finska rötter och den finska sisu som han anser sig besitta.
Ja, mitt liv har varit länkat till Finland på alla möjliga sätt. Jag hoppas att snart få korsa gränsen igen men att döma av den finska hållningen när det gäller covid-19 så lär det dröja länge.
På tal om corona och uppmaningen att vi ska hålla minst 1,5 meters avstånd till varandra så var det en tornedalsman som känner igen sig i beskrivningen av tornedalingar som mindre kontaktbenägna och pratsamma än andra som yppade:
- 1,5 meter?! Så nära varandra har vi aldrig varit!