Det här var något som bara kom över mig en dag, över en kaffekopp under en helt vanlig förmiddagsfika.
Vi avhandlade de vanliga samtalsämnena som till slut, ännu en gång, gled in på diverse koster, dieter och träning. Det var crossfit, stepbrädor, spinningcyklar och diverse sätt att äta. Men när satt vi senast och diskuterade vilka klassiker vi borde läsa för att förgylla våra liv? Jag kom fram till att det var väldigt länge sedan.
I Luleå finns det ett gym i varje gatuhörn. De ploppar upp som svampar och alla verkar gå utmärkt. Överallt ser man människor i alla åldrar på väg till och från gymmet. Vi har hälsokostbutiker och alldeles nyligt öppnades en butik enbart för löpning mitt i stan.
Samtidigt finns det inte en enda anständig bokhandel kvar i stan.
Allt det här speglar förmodligen den tid vi lever i. Någon kanske skulle kalla det för det innehållslösa samhället där vi dyrkar vårt skönhetsideal och våra smartphones.
Riktigt så långt är inte jag beredd att gå, men det finns absolut skäl att fundera över vad vi fyller våra huvuden med i en era där allt ska gå fruktansvärt fort och där medierna tävlar om att vinna din uppmärksamhet på en bråkdel av en sekund.
Hur ofta ger vi oss tiden i denna värld av twitter och zappande att utmana vårt intellekt på allvar? Funderar vi längre över vad vi behöver läsa och se för att göra livet så rikt som möjligt och ge oss andra wow-upplevelser än de vi får på badrumsvågen? Och vad är det egentligen som erbjuds?
Nu ska jag inte peka finger. Att föra en kamp mot vår stillasittande livsstil är givetvis bra och även jag är ett barn av min tid som gör mina timmar på gymmet och som kan LCHF-dieten utantill.
Men börjar det inte bli hög tid att vi även börjar värna våra stackars hjärnor?
Jag började leka med tanken att vi levde i ett samhälle som på ett självklart sätt värdesatte bildning precis lika mycket som vi värdesätter våra kroppar. Kunskapsidealet gick hand i hand med skönhetsidealet, bokhandlarna låg vägg i vägg med gymmen och tegelstenarna under armarna var en lika vanlig syn som den nätta träningsväskan som alla bär omkring på.
Tänk om LCHF var en mäktig folkrörelse, men i stället för att stå för ”Low Carb High Fat” betydde det ”Läs Camus, Hemingway och Fröding”.
Och tänk om 5:2 inte alls var en svältdiet utan i själva verket var en riktlinje för hur vi borde lägga upp vårt bokläsande, att av sju böcker vi plöjer så bör två vara tidlösa tungviktare av stilen Illiaden och Odyssén, Bibeln, På västfronten intet nytt, Fursten, Det andra könet, Genustrubbel, Existentialismen är en humanism, Fröken Julie, Tyst vår, Den gudomliga komedin, Processen, Och solen har sin gång, 1984 och Flugornas herre.
Jag vet inte med er, men för mig är den där listan bortsett från Biblen inget annat än ett dåligt samvete.
En god vän har gjort sina tappra försök att få mig att tycka om Kent. Jag har tyvärr fått göra henne besviken, jag klarar inte av Jocke Bergs röst, men jag måste ge herr Berg en eloge för de där dystopiska texterna som på ett ruskigt träffande sätt reflekterar över hur vi i ett par-tre årtionden fokuserat på ljus möblering, Webergrillar, status, trädgårdar, men att allt ändå känns så fullständigt meningslöst.
En välmående (?), medelålderskrisande och ytlig medelklass rop på hjälp rakt ut i tomheten.