Så här i december blir det en hel del pyssel och stök. Jag letar julklappspapper och råkar i gömmorna på några gamla foton i en låda. Ett av fotona visar mig själv och min kompis när vi lussar för farmor och några av hennes väninnor i någon förening. Kyrklig, tror jag, eftersom jag drar mig till minnes att lussandet ägde rum i församlingshemmet. Bilden är suddig. Vet man inte att det är vi, kan det vara lite svårt att se, men detta var ju före digitalkamerornas tidevarv. Det suddiga gör inte så mycket, det viktiga är att bilden finns kvar. Hade jag inte haft den, hade minnet av den händelsen varit långt mer suddigt än det där gamla instamaticfotot i lådan. Kanske till och med utplånat.
När min dotter gick på förskola och i lågstadiet, smattrade föräldrarna ikapp med kamerorna för att föreviga dessa stora och små ögonblick i tiden, som så kvickt är förbi. Det var inte många år sedan utan faktiskt bara några få. Sedan, och det har skett fort, har något dramatiskt hänt och jag börjar bli riktigt orolig. Jag vet att jag nu kommer att trampa ut på stigar där det finns många, många minor att kliva på och jag är inte säker på att jag har nog på fötterna.
Trots det, känner jag att detta måste vi fundera över, och det säger jag inte bara som yrkesmänniska. Om inte, vad kommer de barn som lussar, spelar teater eller framträder på något annat sätt idag att säga till sina föräldrar, när de senare i livet inte hittar några bilder på sig själva från tidiga år? Förutom på en (kanske kraschad) hårddisk i mammas och pappas byrålåda?
Vad kommer andra att säga, i en framtid, långt ifrån vår, när det under något eller några årtionden i början av 2000-talet inte står att finna någon, eller mycket lite, dokumentation där barn ingår i offentliga sammanhang? Levde de gömda?
Många föräldrar får skriva på ett papper i skolan eller på förskolan om de går med på att deras barn får figurera i media eller inte. Självklart är det viktigt, det vet inte minst vi som jobbar som reportrar, filmare eller fotografer.
Det finns barn med skyddad identitet och det finns barn som både ska och bör skyddas från exponering även av andra anledningar. Men vad många inte tänker på när de skriver på det där pappret, kanske mest för att gardera sig eftersom de inte har funderat klart, är att deras barn inte kommer att finnas med där bland sina kompisar i tidningen, eller bli intervjuade om sin åsikt, trots att de faktiskt har väldigt bra och fina saker att uttala.
Vi vill gärna berätta om barn, men ofta blir det väldigt komplicerat eftersom de flesta barn, även de som inte får, väldigt gärna vill vara med.
Tro mig, jag förstår att detta handlar om så väldigt mer än att bara säga ja eller nej.
När dörren till facebook, instagram och alla andra varianter på sociala, offentliga rum öppnades för några år sedan var vi nog inte riktigt beredda på hur stort det faktiskt skulle bli och vilka fällor som lades ut för oss. Det är självklart inte bara av ondo, men visst, vi vill skydda våra barn från att bilder på dem slumpas ut i sammanhang där de absolut inte ska vara.
Fotoförbud råder på många skolor och förskolor. På någon skola släcker man ner ljuset nästan helt, så att barnen knappt syns. På en annan fotograferas luciatåget bakifrån, eller så ser man bara de små fötterna under vita särkar och röda tomteben. Andra väljer att låta anhöriga fotografera, men med restriktioner om hur bilderna sedan används. Och ja, det är ju en risk.
Jag förstår allt det här och jag förstår även att det handlar om att vara rädd om barnen. Men ändå, jag är faktiskt bekymrad.
Det är inte bara i sammanhang där barn finns som det inte riktigt är comme-il-faut längre att plocka fram kameran eller mobilen för att ta en bild. Den nya personuppgiftslagen, eller dataskyddsförordningen (GDPR) som det numera heter, har förstås har kommit till av en anledning. Den behövs förvisso, men det har också bidragit till att än fler dörrar stängs både för oss inom media, men även i många andra både offentliga och privata verksamheter.
Men barnen, de får ju inte bestämma detta själva. Och jag tror faktiskt att det finns en överhängande risk att vi, i ofta överdriven ängslan, skapar några decennier i historieböckerna med stora och väldigt trista luckor.