Vår familj är i en ny fas nu
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är tvåbarnsmor. Det är med viss förvåning jag tänker på det. Att jag hämtar barn efter en arbetsdag. Att jag inte som för några år sedan bara går hem och beställer en hämtpizza som jag äter framför tv:n. Slötittandes på någon dålig såpa. I stället åker jag bil hem med två lintottar och jag börjar med middagen så fort vi kommit in genom dörren. Så här ser mitt liv ut.
Två dagisbarn i overaller och snön faller utanför. I plånboken ligger en kupong på extrapris på blöjor.
I dag ska jag göra kycklingklubbor och grönsaker i ugnen. När allt är klart ska jag smula lite fetaost över. Båda barnen älskar kycklingklubbor och fetaost. Om de äter grönsakerna beror på dagsformen.
Sonen har fyllt två år. Alla säger att småbarnstiden går fort och det gör den verkligen. Det känns tydligt att vår familj är i en ny fas nu, med en två-åring och snart en fyra-åring. Förskolebarn. Babytiden är över konstaterar jag. Både med lättnad, och med visst vemod. Det var så mysigt när barnen var alldeles nyfödda och ville bli burna hela tiden. Det är häftigt att följa deras utveckling. Från embryo, till foster, till baby, till småbarn och resan fortsätter.
På dotterns fyraårs-kalas ska jag göra en marängsuisse. Med mina hemmagjorda maränger. 2009 är det en lyx. Att äta marängsuisse där marängerna inte är från Coop. Sonen fick det på sitt kalas och jag vill ge flickan samma sak.
Jag ville göra alla de där extra momenten. Leta recept på maränger, handla ingredienser, vispa äggvitan och sockret till vitt hårt skum, vända skålen upp och ner för att se att smeten är hård. Spritsa ut skummet. Försöka få marängerna ganska stora, de blir härligt sega i mitten då. Känslan av fraset när man biter i marängen, för att sedan komma till den sega mitten, den kan inte köpas i butik.
Nu ska jag resa mig upp från förskolans golv och ta med mina två små. Så här är mitt liv. Jag hoppas jag aldrig slutar känna tacksamhet.