Vantar som är kulturarv
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som jag minns det var Lovikkavantarna ständigt drypande av väta.
Men på något sätt var de ändå nummer ett - ultramoderna material som bävernylon och galon kunde aldrig konkurrera ut dem. Hade man bara Lovikkavantar så smälte man in i miljön på 1970-talets skolgårdar. Först nu förstår jag fullt ut vilken betydande del av vårt kulturarv de är. De är för Norrbotten vad dalahästen är för Dalarna.
Det var i slutet av förrförra seklet som Lovikkabon Erika Aittamaa började sticka ullvantarna som hon sålde till byns bättre bemedlade och till förbipasserande hästkarlar. Resten är designhistoria.
Drygt hundra år senare för Sofia Hagelin traditionerna vidare. Med tillstånd av husmodersföreningen i Lovikka, som äger rättigheterna till varumärket, använder hon de klassiska mönstren i sin klädkollektion. NSD Helgs Lina Norberg Juuso träffade henne och fick förutom en modevisning ta del av en intressant berättelse.
Under veckan som gick föll snön över delar av Norrbotten. Här vid kusten lär det ännu dröja veckor innan vi ser de första flingorna, men när jag cyklade till jobbet i veckan bet kölden rejält i örsnibbarna. Det börjar alltså bli dags att plocka fram fler vintergrejer - inte bara Lovikkavantarna.
Trevlig helg!