En typisk morgon i hemmet på Björkskatan: Upp, sätta på kaffebryggaren, på med skorna, ut med hunden. Fan, glömde bajspåse, lämna rykande hög på cykelvägen, komma in. Ducka för grabben som kommer körande på den eldrivna motorcykel han fått av sin morbror – en styggelse – och hälla upp kaffe. Bränna sig i gommen, byta tröja på grund av kaffefläckar, kasta i sig macka, kasta sig i bilen...
Sitta still. Hålla käften. Fundera.
Att vara småbarnsförälder är att dö en smula. Din personliga sfär krymper, du hinner inte tänka, sova och framför allt FÅ SAKER UTRÄTTAT. Din egen personlighet kommer att raderas från jordens yta för att dyka upp tolv-tretton år senare som ett hålögt spöke till 85 procent bestående av ångest. Ångest över barnens uppfostran, över deras framtid, över deras hälsa, över sömnbrist och över vars ditt liv egentligen tog vägen. Var det inte mer än så här?
Bilturen till jobbet har varit mitt andningshål, då jag till hundra procent kan fokusera på mig, tio effektivt terapeutiska minuter för att klara av just den här dagens speciella lilla lågintensiva krig om sylt, tv-tittande tandborstning eller vad det nu vara månde.
Men inte ens det får jag ha ifred.
Jag är en enkel man, jag kräver inte mycket av min omgivning. Jag får ännu mindre.
Det börjar redan på Björkskataleden, där Väderleden stockas igen av ett tillfälligt trafikljus som står på rött – trots att det inte existerar någon trafik från mötande håll. Under två minuter – det känns som tio – fylls vägen med bilar på väg in till stan. När lampan blir grön hinner hälften köra förbi innan det är dags att vänta igen.
Vänta på ingen som helst mötande trafik.
Längre bort, mot Ormbergsrondellen, pågår nästa lilla vägarbete. Arbetsledaren Mefistofeles har beordrat asfaltsfräsning av vägbana mitt i morgonrusningen och stressade pendlare försöker i mesta möjliga mån ska undvika arbetarna i en helvetisk dödsmazurka.
Nere vid Lulsundet försöker en BMW köra om en Golf samtidigt som Golfen väjer in i vänsterfilen för att undvika nästa vägbygge – jag skriver vägbygge men det är bara en massa varselskyltar som ställts upp lite planlöst, en slags installation för att hylla det meningslösa – och de båda förarna stannar till för att hytta med nävar och peka mot tinningar. Innan de avslutat sin lilla dispyt släpps trafikflödet från Hertsön och Örnäset på och hela korsningen stockas igen av en tutande, blinkande plåtmassa. För att undvika köerna som slingrar sig över Mjölkuddsbanken svänger jag vänster in på Östermalm och hamnar naturligtvis bakom en LLT-buss som ska släppa av sin last (hur är det ens möjligt att få plats med så många människor i en buss?) vid varje. Jävla. Hållplats. Jag chansar och genar genom stan men det en matmarknad/stadsfest/politisk manifestation har fått polisen att spärra av Stationsgatan så det blir inget av med det. Vänster ner på Varvsleden, trafiken flyter på och jag kan faktiskt ana Hushållningssällskapets vackra stenkåk i fjärran.
Men Satan i gatan.
Grävskopor. Lastbilar. En fil stängd fram mot Bergnäsbron. Femton minuter till i kamp med försenade affärsresenärer på väg ut mot Kallax och flygplanen söderut.
Åttaminutersresan från Björx har tagit 38. Jag anländer arbetsplatsen en halvtimme sen som ett hålögt spöke med skakande ben och spänningshuvudvärk. Idag röstar vi och jag har bara ett enda råd till kommunpolitikerna:
Det parti som skär upp en skiva valfläsk betitlad ”Obligatoriskt nattjobb vid vägarbeten inom tätorten” kommer att gå mot en jordskredsseger.