Valrörelsen är över. Det är dags att gå till beslut och jag kan inte bestämma mig om det är fascinerande eller skrämmande. Mitt i vad som sannolikt är den mest omvälvande perioden sedan andra världskriget, åtminstone, byggs både politik och ställningstaganden på magkänsla, fantasier och flagranta lögner. Det är klimatåtgärder som inte påverkar klimatet positivt, kriminalpolitiska åtgärder utan någon bevisad effekt och ekonomiska lösningar som inte ger oss bättre ekonomi. Jag vill ha långsiktiga strategier för framtidens samhälle, för en reell omställning, för hur vi blir bättre tillsammans – och jag vet att jag inte är ensam om det.
Istället får vi rök, speglar och talespunkter utan relevans för verkligheten.
Men det är å andra sidan vad vi förtjänar. För de väljare som syns ropar ju och vrålar lika illa som politikerna. Det påminner om en 120-kilos korpspelare som skäller på domaren efter en misslyckad tvåfotsdribbling som han inte klarade ens för 20 år och 50 kilo sedan.
Öhhh, släng ut dem från Rosenbad, de har misslyckats! Riksrätt! Rulla dem i tjära och fjädrar och bär dem på en järnvägssyll över Riksbron!
Som om det här var något jävla tävlingsprogram på bästa sändningstid. Som om Gunde Svan stod redo att räkna ner från tio på klingande dalmål. Som att en valseger för de blåbruna vore den välriktade boll som finge regeringen Andersson att tippas ner i ett välfyllt vattenkärl på Kiviks marknad.
Vi har en inflation på väg mot 10 procent, en stundande lågkonjunktur, rusande kostnads- och ränteutveckling. Börsen är turbulent och mitt i detta kommer en lönerörelse – samtidigt som Natoanslutningen ska betalas. Det är krig i vårt närområde, energikris, försörjningskris och en galopperande, våldsam klimatkris som kommer med konsekvenser som vi ännu bara anar konturerna av.
Samtidigt ska vi digitalisera, implementera artificiell intelligens, automatisera, utveckla teknik samt utbilda och rekrytera kompetenser som kanske inte ens existerar för tillfället.
Det här är inte en tävling.
Det här är inte ett spel.
Det här är livet – och ni måste bestämma vad ni vill ha för samhälle. För er själva, för era föräldrar, för era barn.
Där står Moderaternas ekonomiska talesperson, ni vet hon som falskeligen skrev sig i sommarstugan för att kunna hämta in några tusenlappar i bidrag, och pratar om att stoppa fusket. Där står Liberalernas nya partiledare och rapar rasistpartiets talepunkter. Där står Kristdemokraternas företrädare och viftar med en falukorv – i radio.
78 procent av alla brottsmisstänkta är män.
79 procent av alla misshandelsmisstänkta är män.
84 procent av alla misstänkta för misshandel av kvinnor är män.
Om vi nu ska snacka om brottslighet och otrygghet – vars är den frågan?
Socialdemokraterna och dess stödpartier har haft åtta år på sig att åtgärda det här landets problem. Huruvida de lyckats bra står upp till var och en att avgöra, jag vet bara att jag aldrig kommer att rösta på rasister eller deras medlöpare. Och om nu världen är på väg åt helvete, och vi med den, så har den här valrörelsen i alla fall övertygat mig om en sak.
Ingen ska försöka påstå att våra problem har en bättre lösning på den andra änden av den politiska skalan.