En del hävdar att sommaren är till för utomhusaktiviteter. Att man ska njuta av solen, bada, kasta upp en flinta på gasolgrillen och dansa in i sommarnatten.
Jag är av en helt annan uppfattning. Det är min fasta övertygelse att våra soligaste dagar lämpar sig betydligt bättre för navelskådning i ett nedsläckt sovrum, med heltäckningsgardinerna neddragna.
Den där varma veckan i juli (som vi kallar sommar) har jag i vanlig ordning ägnat åt att snurra in mig själv i funderingar som angränsar till både narcissism och självhat dagarna i ända.
Det har framför allt handlat om hur jag uppfattas av andra, vilka ord jag använder alldeles för ofta och ett evigt kartläggande av vilka som faktiskt är mina största brister som människa.
Listan över positiva egenskaper är alltid kortare än den negativa motsvarigheten. Så är det bara. Ni vet hur det är.
Det slutade så klart i djungel av osmickrande särdrag och märkliga beteenden i sociala sammanhang. Men efter många om och men har jag ändå lyckats lokalisera min allra sämsta egenskap:
Min sanslöst träffsäkra självinsikt.
Självinsikt är faktiskt det allra sämsta vi har i världen. INGEN har någonsin nått oändlig framgång genom att inse sina egna tillkortakommanden. Och INGEN kommer någonsin att göra det heller.
Det är nästan uteslutande personer befriade från självkännedom, som tar sig an grannlaga uppgifter de absolut inte behärskar (i tron om att de faktiskt gör det), som lyckas.
Definitionen av att ”lyckas” och nå ”framgång” är naturligtvis väldigt olika beroende på vem du frågar. Men om vi utgår från att det handlar om pengar, kändisskap och följare på sociala medier så talar mina fältstudier sitt tydliga språk.
Snubbar som Donald Trump, Samir Badran och Joakim Lundell har en supertydlig gemensam nämnare förutom talanglöshet. De saknar även alla former av självinsikt.
Och titta hur långt det tagit dem. Presidentskap, usla Melodifestivalen-dängor och möjligheten att bära solbrillor i Nyhetsmorgon. Det är mer än 99,9 procent av världens invånare någonsin kan drömma om.
Själv närde jag som pojkspoling en dröm om att bli basketproffs. Och när jag 15 år gammal deltog vid uttagningarna till Luleå basketgymnasium nådde min sinnessjuka självinsikt sin absoluta kulmen.
Kort sammanfattat så testas unga basketspelare framför allt i basketkunskaper och gör fystester under ett par dagar. Det hålls även individuella intervjuer med de blivande gymnasisterna för att få en djupare bild av dem som personer.
Allt detta sammantaget ska slutligen avgöra vem som kommer in på basketgymnasiet och vem som inte kommer in.
Under intervjun var det mest standardfrågor. Typ ”var ser du dig själv om tio år?”, ”vad är dina styrkor som basketspelare?” och ”hur länge har du spelat basket?”.
Det gick ganska okej. Ända fram till att jag fick frågan:
”Vad är ditt mål inom basketen?”.
Andra ungdomar hade pratat om att komma till NBA (världens bästa basketliga), att bli landslagsspelare eller att slå igenom i något större europeiskt land.
Jag svarade kort och gott:
”Jag vill spela i Sveriges näst högsta serie”.
”Jaså? Du drömmer inte om NBA?”, undrade intervjuaren.
”Nej, det kommer aldrig att gå. Att spela i basketettan är nog mitt tak”, svarade jag.
Lite drygt 13 år senare kan vi konstatera att jag hade helt rätt i mina spådomar. Det blev varken NBA, landslaget eller spanska högstaligan för mig.
Sanningen är att jag inte ens tog mig till Sveriges näst högsta serie.
Det brukar pratas om att man kan vara lyckligt ovetande. I mitt fall var jag smärtsamt och olyckligt supervetande om min egen inkompetens.
Det enda min träffsäkra självinsikt lett till är ett svagt G i träslöjd och en misslyckad basketkarriär. Tja, och den här semi-roliga krönikan så klart.
Utan den hade jag varit världskänd.