För ett par veckor sedan genomförde Norrbottensteatern, med stöd av Regionen och Luleå kommun, framtidskonferensen Kulturkraft i Luleå. Inbjudna var kulturella, industriella och offentliga makthavare från hela länet och landet. Samtalsämnet var, inte helt oväntat, hur framtidens samhälle skulle se ut.
I vår norrbottniska kontext handlar ju väldigt mycket om den gröna industriomställningen och hur vi ska kunna övertyga 100 000 människor att flytta hit. Det är nämligen vad som behövs för att personalbesätta alla de verksamheter som ska slå upp portarna här i krokarna. Men Norrbottensteaterns första insteg var mer intressant – hur skapar vi ett samhälle som får folk att stanna kvar?
Premissen är att om de nuvarande invånarna trivs ökar chanserna att resten löser sig.
Nog vet ni väl vem Hjalmar Lundbohm är? Geolog, kemist, företagsledare, mecenat och konstkännare står det issi internätet, men framför allt var han LKABs förste disponent uppe i Kiruna. Han ska ha sagt att Kiruna skulle bli världens bästa stad, jag vet inte om han lyckades men vägen han valde är intressant. Lundbohm bekostade skolan, han införda åtta timmars arbetsdag på LKAB ett decennium innan det blev lagstadgat och var först ut i Sverige med att ge arbetarna semester. Han satsade på sociala arrangemang, konst, kultur och folkbildning. Lundbohm byggde allmänna utrymmen, försökte trygga livsmedel till en rimlig peng och etablerade allmänna transportmedel. När Lundbohm kom till Kiruna vid förra sekelskiftet fanns där något enstaka tusental invånare. När Lundbohm gick i pension 1920 hade stan 15 000 invånare.
Han satsade där ingen satsat förut, på sånt som ingen trodde att det var värt att satsa, och oavsett om Kiruna blev världens bästa blev det i alla fall en stad. Lundbohm är lagd till sin sista vila bredvid kyrkan och om det inte stigit rök från hans grav det senaste året så tror jag inte på någonting längre.’
Katastrofbygget av nya badhuset och notan som klättrat från 300 miljoner till drygt en miljard (det är inte klart än…) har redan tidigare fått konsekvenser i besparingsåtgärder på skidspår, skoterleder och uterinkar. Nu kommer nästa smäll.
Ingen mjölk till skolbarnen.
Ingen mjölk till förskolebarnen.
Bort med efterrätterna i socialförvaltningen.
Dessutom ska den ugnsstekta laxen bytas ut mot ett billigare alternativ, till en besparing om nästan 300 000 kronor. Vad är det billigare alternativet? Mört från Ala Lombolo?
Vem törs, kan och vill satsa på sånt som ingen tror på i dag? Vem bryter mönstren och skapar framtidens samhälle? Vem gör något?
Vars finns nutidens Hjalmar Lundbohm?
Att det finns positiva tendenser överallt råder det inga tvivel om. Runt om i länet satsar kommuner, region och Länsstyrelse på olika åtgärder för att göra vardagen mer attraktiv för sina invånare. Jag har bra koll på vissa delar, sämre på andra, så jag ska inte räkna upp dem för det innebär bara att jag glömmer något jättebra.
Klart är dock att det fortfarande görs för lite.
Vem bygger vårt nya mönstersamhälle, här runt polcirkelns perimeter? Vem satsar på skola, vård och omsorg, kommunikation, kultur, transporter, publika utrymmen, mat och sociala aktiviteter för det kommande århundradet? Vars är makthavarna med visionerna, samt kompetensen och viljan att genomföra dem? Dörren står öppen. Det är bara att kliva fram i rampljuset.
Ge oss en plats vi vill bo på tack vare, inte trots.