En morgon på väg till jobbet hör jag en syriansk kvinna, sjuksköterska i sitt hemland, berätta om hur tre av hennes fyra döttrar försvann ner i havet när flyktingbåten som skulle ta dem till Europa kapsejsade. Hon hade hållit krampaktigt i flickorna för att de inte skulle falla i havet men tappat greppet. Nu hade hon bara äldsta dottern kvar i livet. Familjen hade flytt inbördeskriget i Syrien med hopp om ett bra liv i Sverige. Istället förvandlades tillvaron till en ännu större mardröm, till total katastrof. Den förtvivlade kvinnans berättelse griper tag i mig. Hur fruktansvärt grymt kan livet vara?
Härom kvällen berättade föräldrarna i en invandrarfamilj i Malmö i tv om hur deras 15-årige son Ardiwan sköts till döds i Rosengård – bland fyrverkerier och smällare under nyårsfirandet 2012/2013. Pappan beskrev hur hans inre sedan dess var fyllt av ett stort mörker. För sina andra barns skull fortsatte han att försöka leva som vanligt dag efter dag. Mamman berättade om hur Ardiwan egentligen hade velat fira in det nya året på ett annat ställe men stannat med familjen när hon bad om det. Nu, berättade hon, skulle hon anklaga sig själv för sonens död resten av sitt liv. Sonens rum med hans saker fanns kvar. Mamman visade en julstjärna som han hade gjort i skolan. I kylskåpet fanns kakorna som han älskade och som han hade bakat kvar. De skulle hon aldrig slänga.
Mordet på Ardiwan hade inte klarats upp. En teori var att han hade smällt en smällare så att den nuddade en annan människa på gården på Ramels väg där det hela hände, att han hade fått sona det med sin död. Hur galen är inte vår värld? Hur bottenlöst galen?
Ardiwans föräldrars berättelse griper tag i mig liksom den syrianska kvinnans berättelse. Ödena ruskar om och berör på djupet.
När jag googlar på Ardiwan hittar jag ett Expressen-reportage, skrivet av Claes Carlson, om hur hans familj är besviken på stödet i samband med sonens död. "Ingen har hört av sig eller lämnat blommor. Jag har aldrig känt mig så mycket som en utlänning", säger pappan. Familjen har demonstrerat i Malmö centrum under två dagar, ropat och visat bilder på Ardiwan, utan att få någon "respons, reaktion eller respekt". Pappan säger: "Då kände jag mig som en invandrare utan rättigheter. Det är som ingen brydde sig om det som hänt. Skulle det vara likadant om en svensk 15-åring blev skjuten?".
Jag skriver om de två familjerna därför att jag tycker att vi behöver stanna upp och reflektera omkring det som har hänt dem. Vi behöver öppna oss mer mot världen och inse vad som händer men vi måste också se det som händer i Sverige. Vi behöver ställa oss frågor som: Vad kan vi göra för att världen ska bli en bättre plats att leva på för alla människor. Vi behöver svara på Ardiwans pappas fråga angående att "ingen brydde sig" om att hans son blev mördad: "Skulle det vara likadant om en svensk 15-åring blev skjuten?"
Vad tror du som läser? Skulle människor bry sig mer om en svensk 15-åring blev skjuten? Skulle du själv bry dig mer?
Jag frågar mig: Var inte Ardiwan svensk? I min värld var han det.
Baby Thein i dagens Mitt i livet-reportage känner sig som svensk och säger sig alltid ha blivit bra behandlad. Hon tycker inte att Luleåborna gör någon skillnad på dem som är infödda här och invandrare eller flyktingar. Hon upplever frihet och trygghet i Sverige.
Vad jag önskar att alla som har kommit till oss från andra länder skulle ha lika goda erfarenheter som Baby Thein har, att alla skulle kunna säga som hon gör: Jag har blivit bra behandlad. Ingen gör någon skillnad på infödda och flyktingar eller invandrare.
Jag blir stolt och varm i hjärtat av att min stad Luleå får ett så gott betyg.