I veckan har NSD och Kuriren publicerat en artikelserie om vilka bilar våra folkvalda politiker kör. Jag tänker mig att det finns både en och två slutsatser kring dubbelmoral eller direkt bristande dito att dra av den – men det som slår mig mest är hur väl den stämmer med bilden av Norrbotten som ett län det inte satsas på.
”Det skulle behövas fler tankstationer för biogas”, säger Peter Eriksson som måste köra sju mil enkel väg för att fylla på sin.
”Från staten måste man vara mer kreativa”, säger Henrik Blind, som förvisso matar sin elbil hemma i Jokkmokk men ändå saknar laddningsinfrastruktur.
Jag tror att norrbottningarna generellt vill ställa om till klimatsmartare lösningar. Men för många av oss går det inte. Vi har inte möjlighet att göra rätt – ändå straffas vi för att vi gör fel, ekonomiskt och moraliskt.
Och det, mina vänner, känner vi igen.
När Luleåsonen Leif Östling blivit påkommen med skatteplanering frågade han sig retoriskt vad fan han får för sina skattepengar. Det krävs ingen vidare analys för att den förre Scania- och Svenskt Näringslivstoppen ska få reda på det – de har bland annat gått till Barbara Bergströms pälskappa, Stockholms skolplattform och konsulter på Nya Karolinska Sjukhuset. Från min horisont mer angelägna problem lämnas däremot icke adresserade.
Pandemipåkallade smittskyddsåtgärder har uteslutit arbete på kontor, men jag kan inte ens föra ett telefonsamtal med min kollega i Valvträsk under arbetsdagen. Han saknar nämligen både mobiltäckning och telefonlinje. Om nu valfriheten är så inåthelvete viktig när det gäller saker som Leif Östlings kompisar kan tjäna pengar på – ska vi inte ta och börja med att man får välja var man faktiskt vill bo och sedan se till att det fungerar att bo där? Man behöver inte bosätta sig i Norrbottens inland och höra vindkraftverken brumma för att det ska kännas som att man tillhör en annan nation än huvudstaden där de inte ens kan få upp en park ute till havs.
Det räcker med att ha en liten gård strax utanför länets största stad.
Det sägs att vi behöver 100 000 nya invånare för att matcha arbetsmarknadens efterfrågan de kommande åren. Det är bara att glömma. Innan vi fått allra mest våra basala behov tillfredsställda kommer inte en käft att flytta hit. Jag skulle älska att köra elbil eller att åka tåg till mina arbetsinsatser i södra Sverige. Jag skulle tycka det var underbart att kunna transportera mig, mina djur och mina grödor med mindre klimatavtryck.
Men det går inte.
Ska jag utanför tätorterna finns få ställen att ladda bilen, tanka gas och åka kollektivtrafik. Tågen här uppe är så illa underhållna att det inte går att förlita sig på att komma fram i tid och kostar dessutom skjortan. Var är vår vård? Var är vår infrastruktur? Var är de fördelar som borde komma oss tillhanda för att vi levererat rikedomar söderut under århundraden?
Vad fan får jag och alla andra norrbottningar för våra skattepengar?