Egentligen minns jag rodnaden mest. Den som dök upp på ett specifikt ställe framför klassen. Men, det tar vi sen.
Vi har nog alla minnen av våra första steg ut i arbetslivet. För många tas de i grundskolan genom så kallad prao, praktisk arbetsorientering. En av mina utspelade sig på Piteå textil. De två kvinnorna som drev den firman höll till i en källare nära sjukhuset. De var snälla, skötsamma och mycket trygga i sina arbetsroller. De verkade veta precis Allt om stickning. Jag fascinerades mest av stickmaskinerna. Stickning är för mig i det närmaste omöjligt, så att få vara med och sköta en maskin som sprutade ut maskor var stort.
Men mest minns jag fikastunderna. De var de noga med dem. De stängde av maskinerna som sakta gick ned i varv och de två kollegorna med. Att hinna prata ostört, diskutera livet utanför och njuta en stund var viktigt. De var rätt så sammanbitna och fokuserade när de arbetade men nära på fnittriga under fikarasterna. Underbart! Vid såväl förmiddags- som eftermiddagsfikat var det Earl grey och en kubb som gällde. Varje gång jag mött en kubb efter den praktiken är jag tillbaks i den källaren igen. Doft- och smakminnen är starka grejer.
Erfarenheterna från praktiken skulle förstås redovisas inför klass och lärare. På den tiden var jag mycket blyg, höll låg profil, och stod inte gärna framför grupper. Men vid redovisning av muntligt slag är det just det som gäller. Så, med svett i händerna och nervös stämma gick jag igenom tecknen på mitt prydligt skrivna blad. När jag kom till frågan om arbetstiderna sa jag en rad jag aldrig glömmer:
– De jobbar efter sina mäns tider.
I skrift är det en sak men muntligt en annan. Vad jag ville säga var att de två kvinnorna styrde sitt arbete utifrån deras makars arbetstider (old school, oh yes), men det lät ju som om de följde sin menstruationcykel. Rodnad deluxe.
Någon textiltekniker blev jag inte. Jag var länge mycket osäker på mitt yrkesval. Innan jag blev journalist hann jag vara vårdbiträde, löjromsklämmare, skolassistent, anställd på hamburgerkedja utomlands, friluftsguide, qigonginstruktör, massör, hälsovägledare, museipedagog, spa-terapeut och säkert något mer jag glömt eller förträngt.
Men vad är väl ett arbete? Vad är väl en bal på slottet? Som Askungen sa förra veckan: Alldeles underbar. Arbetslivet kan liknas vid balens danser. Du kan bli uppbjuden och få dansa i underbara virvlar, men även dumpas av en arbetsmarknad eller danspartner som säger "Tack och hej, du duger ej".
Som tur var lärde praktiken på piteåfirman mig något väldigt viktigt, att ett arbetsliv är så mycket mer än pengar. Kvinnorna drog inte in några större summor på sina alster men de gillade vad de skapade och de mådde bra av att träffas.
Är det något som visat sig i år är det arbetsplatsens betydelse för vår trivsel i livet. Många har mist sin plattform och jobbat hemifrån. Jag lider med dem, ett jobb har man ju delvis för att få gå hemifrån. Få utföra stimulerande uppdrag tillsammans med andra, fika ihop eller bara vinka till varandra i farten med händerna dränkta i handsprit. Det gör mig lycklig. De som däremot känner sig obekväma med att vara på sitt arbete rent fysiskt och hellre jobbar hemifrån måste ju ha njutit något enormt 2020.
Nu, efter lite ledighet, börjar jag undra: Hur har kollegornas coronajular varit? Hur har de mått, vad har de gjort? Det blir till att ta med kubbar efter helgerna. Earl grey har vi redan.