Visst har vi rätt att ställa krav på våra politiker och därför har jag full förståelse för att många reagerat starkt på NSD:s artiklar. Det var nämligen inte särskilt vackra saker som våra grävande reportrar hittade när de synade 2 000 personer som söker vårt förtroende i kommande val.
Där hittades narkotikabrott, misshandel, rattfylleri, bedrägeri, våld mot tjänsteman, mångmiljonskulder...
I enskilda fall kan vi absolut ifrågasätta lämpligheten att vissa personer ska sitta på förtroendeposter.
Men innan politikerföraktet svämmar över tycker jag att vi bör ställa oss frågan vad det är för politiker vi vill ha.
Där vill jag helst börja i andra änden, för jag vet nämligen vad jag inte vill ha.
Jag vill inte ha ett samhälle där vi bara har politiska broilers; ideologiskt övertygade i 13-årsåldern, fostrade i något ungdomsförbund som sedan levt sitt liv fläckfritt, hela tiden med en tanke och en strävan att en dag som "perfekta människor" få inflytelserika politiska poster.
I ett sådant samhälle hade NSD:s granskning garanterat gett få träffar i syndernas register, men skulle det vara att föredra?
Jag ser helst att merparten av våra politiker är helt vanliga medborgare, som haft vanliga jobb och som samlat på sig en hög av livserfarenhet. Om några av dem gjort dumheter hoppas jag att det bidragit till ödmjukhet och förståelse.
Demokratin är inte alltid så sexig och glamourös. Den är ofta grå och tråkig som ett sammanträdesrum. Men den vilar på enskilda medborgares engagemang och därför bör vi trots allt känna en tacksamhet för att det finns personer som gladeligen offrar kvällar, helger och sittfläsk i diverse nämnder.
Är det då okej att fördöma en sådan människa på grund av en skatteskuld om man själv har renoverat sin villa svart? Det är en fråga värd att tänka på.
Men någonstans finns givetvis en gräns och därför tycker jag att vi väljare har rätt att kräva en viss öppenhet.
Några av de politiker som dök upp i NSD:s granskning tvingades omgående till timeout eller hoppade av självmant när det gick upp för dem att deras förflutna inte längre var en hemlighet. De insåg själva att deras förflutna helt enkelt inte var förenligt med en förtroendepost.
Ett politiskt uppdrag bygger trots allt på tillit och därför tycker jag att vi väljare har rätt att få veta om det förekommit allvarliga förseelser i det förflutna. Sedan är det givetvis upp till partiet och oss som går och röstar att avgöra om personerna ändå förtjänar vårt förtroende.
Här tycker jag även att partierna har ett ansvar. Det borde vara en rutinsak att det ställs vissa frågor till de personer som vill företräda ett parti. När det gäller riktigt tunga poster på riksplanet är det en självklarhet, varför inte på lokal nivå?
Det borde inte vara möjligt att ett parti är helt ovetandes om att flera av dess tänkta företrädare är dömda för brott eller har stora skulder hos kronofogden.
Slutsatsen blir alltså denna: en dömd brottsling bör inte per automatik diskas från politiska uppdrag. Men redovisa det gärna öppet. Varför inte rent av berätta om händelsen.
I mina ögon skulle det bara stärka förtroendet.