Under de år som Råneälven diskuterades utifrån utbyggnadsprojektet (1976-1986) blev uttern en viktig bricka i det politiska spelet. Minns särskilt när jag träffade dåtidens industriminister Birgitta Dahl första gången. Jag hann inte ens presentera mig förrän hon förvånad sa;
– Kom inte och säg att ni också har uttrar i älven?
Grejen var att uttern var skyddad i Bernkonventionen sedan 1968, ett djur som fortfarande räknas som rödlistad i kategorin sårbar. Den detaljen gjorde besluten lite klurigare, även om jag anar att ingen skulle ta den hänsynen om spadarna slutligen kom i marken.
Uttern är fridlyst och trivs bäst i friska vatten. Därför känns det extra trevligt att vi i Råneå har uttrar i strömmarna mitt i byn. De dyker upp i stort sett varje år den här tiden, även om det händer att vi vissa vintrar bara ser ett och annat spår.
När jag flyttade till Råneå i början på sjuttiotalet var de mer sällsynta än idag. Vintern 1985 gjorde Naturvårdsverket en beställd spårsnöinventering efter Råneälven och ansåg sig ha registrerat 15-16 uttar på hela älvsträckan. Resultatet gav för handen att älven ansågs vara landets uttertätaste älv. Så lite utter fanns det i Sverige på den tiden. En bidragande orsak har varit miljöföroreningar som poly klorerade bifenyler (PCB) och dioxiner. Dessa lagras i fettvävnader hos exempelvis fiskar och är cancerframkallade. Andra orsaker till utterns tillbakagång har varit klåfingrig sanering av strandvegetation, voluminösa vattenkraftverksetableringar och en alltmer accelererad trafikintensitet. Broar är rena dödsfällan för arten, eftersom de gärna pinkar in de högsta punkterna på reviret.
Förr menade man att minken utgjorde en fara för uttern, det vill säga födokonkurrens. Det stämmer till viss del men är inte hela sanningen. Om en utter träffar på en mink biter den ihjäl den. Jag har hittat en hel del ihjälbitna minkar efter Råneälvens strömmar mitt i Råneå.
Älvens vattenkvalitet är förhållandevis bra om jag stannar vid pH-värdet. Övergödningen däremot är en global sjuka som inte ens ”min älv” har undkommit.
Minns mina första uttermöten på sjuttiotalet. Dåtiders bestod artens föda oftast av lake, en god matfisk som var vanligt förekommande i vattendraget. Tiderna har tyvärr förändrat statusen för laken, som har dragit sig undan å det förskräckligaste. Ändå har vi mer uttar idag än för fyrtio år sedan. Vissa menar att det kan bero på utsättningarna av flodkräftor i slutet på femtiotalet.
Riktigt är att uttern också äter skaldjur, även om de mumsar på det mesta från groddjur till fågelungar. Fiskdieten är viktig och just nu tycks det krylla av småfisk i hemmaströmmarna. Känt är att uttern gärna fångar det lättaste bytet som mer långsamt simmande fiskar, typ lake, braxen och möjligtvis en och annan solbadande gädda.
Vissa menar att uttern är ett skadedjur, eftersom de äter upp ”våra” fiskar och flodkräftor? För mig tyder uttalandet på dålig ekologisk kunskap, där alla organismer behövs för att ett ekosystem ska fungera.
Extra trevligt är att gå ner till älven om svarta vinternatten, sätta sig i en snödriva och bara lyssna. Då kan du höra hur uttrarna busvisslar till varandra och småtjattrar så trevligt. De stunderna känner jag mig extra rik på livets godaste stunder. Älven lever!