Chefen kommer förbi mitt skrivbord, vrider på sig lite och säger:
– Det är ju bra med dina feministiska texter, men du skulle inte kunna tänka dig att nån gång skriva nåt snällt om en man?
När chefen pratar, då lyssnar man.
Därför tänker jag berätta lite om min pappa.
När jag skulle bli mamma för tre år sedan hoppades jag nog i ärlighetens namn att jag skulle få en dotter. På något sätt hade jag fått för mig att det skulle kännas enklast. Att jag skulle ha lättare att relatera till en flicka. Samma kön, samma referensramar, intressen och förutsättningar. Kanske trodde jag att jag skulle kunna förstå henne bättre än en liten pojke.
Sen kom jag och tänka på min pappa. Det vi har, han och jag.
Ska jag vara helt ärlig, utan honom hade jag aldrig varit där jag är i dag. Jag hade nog inte jobbat som journalist, troligtvis inte varit lika sportintresserad, musiken kanske hade spelat en mycket mindre roll i mitt liv och mina värderingar – de som framför allt går ut på att alla människor är lika mycket värda – kanske hade sett helt annorlunda ut.
Vem vet?
Det började redan när jag var i sjuårsåldern. Pappa tog med mig på alla Vita Hästens hemmamatcher. I bilen på väg till Himmelstalundshallen spelade vi alltid två låtar: "Our last summer" med Abba och "Dream" med Everly Brothers. Jag minns fortfarande kurvan ner mot hallen, hur vi båda sjöng i kapp och hur pappa frenetiskt trummade på ratten. Längre fram, i tonåren, skulle jag komma att skämmas lite för det där trummandet. Men inte då. Det där var vår stund.
I den där bilen, i den där kurvan, bodde en enorm trygghet. Och där föddes mitt intresse både för musik och sport. Två ingredienser som jag inte vet hur jag skulle klara mig utan idag.
Redan nu ser jag samma intressen i min son. Jo, jag fick en pojke. Han fyller snart tre år och äger varenda musikintstrument som finns på marknaden. Hans favoritsånger är "Varm korv boogie", "Calcutta" och "Burning love". Han älskar att hänga med sina föräldrars band i replokalen och stampar frenetiskt takten till både Bruce Springsteen och Tina Turner.
Det kan mycket väl vara tack vare mig. Och min far. Världens bästa morfar.
Pappa är nämligen inte bara en fantstisk förebild för mig – utan även för min son. Han berättar sagor, ritar teckningar, söver, tröstar och sjunger. Med sin alltid lika trygga famn. Det betyder allt.
Den där oron jag hade för att få en son visade sig vara fullständigt obefogad. Han är ju mitt allt. Min stora kärlek. Min inre, mitt yttre. Min dåtid, nutid och framtid.
Och jag drömmer om att han i framtiden ska få en liten dotter som han kan lära allt jag lärt honom.
Som min far lärt mig.