Ödets ironi är att självaste Magdalena Andersson knuffade igång flyttlasset. Men när skissen till en extrafet svensk bankskatt knycklades ihop var det redan kört – den finska fästingen hade hunnit bita sig fast i skinnet på Nordea: Suomi har både euro och medlemskap i bankunionen, dit flyttar vi!
Om ett år börjar Storbritanniens exodus från EU. Då kan Sverige inte längre ta skydd bakom britterna, som vi alltid gjort. Vi måste välja nya partners.
Ena alternativet är att vi lierar oss med det forna östblocket och valutor som zloty, forint, dinar och lev. Det andra innebär ett tightare samarbete med euroländer som Tyskland, Frankrike, Finland, Estland och Spanien.
Ett starkt EU är bra för fred, rörlighet och samförstånd. Unionens partnerskap banar också väg för gemensamma lösningar i kampen mot terrorism, ekonomiskt fiffel, knark, klimatförändringar, flyktingfloder och annat huvudbry.
Ju mer samtal och samarbeten, desto bättre förutsättningar att lösa bekymmer tillsammans. Så är det privat, så är det i affärslivet, yrkeslivet och politiken. De man umgås mest med får man djupast relation till, även om man är oense om mycket.
Att dumpa samarbete är att välja sig själv före gemenskap. Hur människor blir som bara umgås med sin egen spegelbild vet vi – självupptagna, världsfrånvända, mossiga.
Det riskerar britterna att bli, förlegat rökta och oattraktiva, om inte EU hjälper till att göra skilsmässan värdig och ekonomiskt anständig. Paradoxalt kan den starka euron bli livlinan som gör att britterna får råd att segla bort från EU. Men för brittiska pundet väntar knappast livet på en pinne efter brexit.
Kronan befinner sig också i farans riktning, försvagad och allt blekare. Efter britternas bye-bye kommer pressen att öka på dem som står utanför det monetära samarbetet, Danmark undantaget. Efter 18 år i eurons väntrum har Sverige med råge kvalificerat sig för ett formellt partnerskap med både europeisk bankunion och europeisk valuta.
Helst skulle jag se en parlamentarisk lösning som öppnar för att byta krona mot euro. En ny folkomröstning bör undvikas eftersom den med all sannolikhet bara skulle bli en känslomässig ögonblicksbild av dagsopinionen, se bara på brexit.
Därtill ståtar Sverige med egna exempel till varnagel för dem som har en övertro på folkomröstningar: 83 procent röstade ja till vänstertrafik. Det krävdes parlamentariskt mod för att gå emot folkviljan, tack och lov.
Vid folkomröstningen för 15 år sedan avfärdades euron med 56 procent nejröster. 7 av 10 norrbottningar röstade nej, men Haparandaborna sa ja tillsammans med stockholmare och skåningar. Enligt SCB är nejsidan fortfarande kompakt. Även bland vissa ekonomer som manar till kamp för kronan, inte minst för att de vill att Stefan Ingves ska hetshöja styrräntan och hejda värdetappet.
Men att stirra sig blind på Riksbankens penningpolitik är inte lönt. I stället bör vi ta intryck av den starka gemensamma valutan som skapat en välmående eurozon. Jag säger därför: Upp till kamp för euron! Det är dags att lyfta blicken och terapera de rädslor som får oss att krampaktigt hålla fast vid kronan.
Euroområdet är en av världens största ekonomier. 340 miljoner européer i 19 länder använder euro varje dag. Som betalningsmedel för handel och resor är den en av världens viktigaste valutor.
Som nation bör vi tänka som Nordea. Bestämma oss för vad som är bäst för Sverige: Egensinne eller gemenskap, isolering eller samarbete, utanför eller innanför.