I fem års tid har jag drömt om ungerska ullgrisar. Mangalica heter sorten egentligen, en centraleuropeisk lantras som var på utdöende under kommunismens högstrukturerade gemensamhetsfarmande i storbruk. I Sverige är den inte särskilt vanlig, i norra Sverige än mindre så, men jag har googlat mig fram till att det finns en gård i Vännäs som föder upp dem.
Men ni vet hur det är.
Man kan inte ha gris (-ar, allt vill ha sällskap) i lägenhet, ej heller på villatomt, så när vi för ett år sedan hittade vår gård och flyttade in med alla våra drömmar intensifierades mina tankar på ullgrisarna. Men jag vågade inte ringa till västerbottningarna, tänk om de skulle fråga om jag kunde nåt, tänk om jag inte dög åt deras grisar. Jag började med två grisar från mina vänner i Bälinge, utan att bli ifrågasatt.
Jag tänkte att jag hade full koll efter en sommar som grisviskare så i våras tog jag mod till mig och ringde åt Vännäs. Två suggor bokades, transporten kopplades på och swosh så var vi tillbaka i Måttsund igen. Här hade jag förberett en stor, fin hage, inramad med trippel eltråd, inredd med hus och halmbädd och en lerpöl att bada i om det någonsin kommer nån värme hit igen.
Jag hade inte full koll.
Det jag inte tänkte på var att a) de förra grisarna var vana vid nya människor, till och med folksamlingar, och hade lärt sig att det betyder något positivt (mat i mängder) samt b) att de redan utbildats i hur elstängsel fungerar.
De här grisarna var a) rädda för folk som de inte var vana vid samt b) hade ingen aning om vad den där tråden var för något.
När de förra grisarna nosade på eltråden och fick en stöt backade de. När de här grisarna fick en stöt sprang de rakt igenom tråden, ut på åkrarna, in i hästhagen och skrämde livet ur nordsvenskarna.
När två grisar som mer ser ut som björnar kutar åt varsitt håll från en är det lätt att bli fundersam. Tillsammans med min sambo (svårt rädd för grisar) lyckades jag valla en av dem upp mot hagen igen – varpå hästarna, livrädda och konfrontativa, kommer galopperande för att visa vem som bestämmer. Grisen slank mellan oss, bort från hästarna, på väg mot grannens jordgubbsland. Den andra tog kurs mot Kallaxvägen och hade jag inte lyckats valla henne åt andra hållet med fyrhjulingen hade hon sannolikt varit hemma i Vännäs nu. Den andra upptäckte plötsligt att hennes väninna befann sig vid ladan längst ner på ängarna och satte av i en ganska medioker galopp längs med hästhagen.
Där lyckades vi, tillsammans med två motvilliga tonårstjejer och en väldigt fundersam terrier, valla dem mot ladan och liksom hägna in dem med två plywoodskivor. In i ladan vägrade de att gå. Efter ett tag ledsnade jag och försökte lyfta in en av dem. Jag inser att rörlig bild på det spektaklet skulle ha genererat i viral reklam i mångmiljonklassen men måste ändå säga att resultatet var direkt misslyckat. Jag planerade i mitt stilla sinne för gårdsslakt men till slut lyckades vi, med hjälp av en granne, trycka in de små 120-kilosasen i ladan och bygga för öppningarna. Där bodde de i nästan en vecka innan vi fick dem upp till den inhägnad jag panikbyggde samma natt – men hur vi övertalade dem att flytta dit är en helt annan historia.
Vad vill jag ha sagt med det här? Det spelar ingen roll hur kall maj är – jagar du grisar i fyra timmar håller du dig varm ändå. Och låt inte Kalle, Britta, Ernst eller Taylor lura er. Köp för guds skull en lägenhet i Kuststad istället.