Vi semestrar, min familj och jag. Kör liksom hela paketet. Sveriges "andra" stad bjuder upp och vi tackar glatt och dansar med. Hajar, slottsskogar, valskelett, pariserhjul. You name it, we’ve seen it. Helt ogenerat står vi och läser kartan på spårvagnen. Vi vet inte hur man hittar dit vi ska och är stolta över det. Det kräver engagemang och hängivenhet att vara en god turist. Viktigast av allt är att släppa all form av prestige. Man måste bejaka sin vilsenhet. Man måste våga stå mitt på ett torg och fråga om vägen till turistfällan med stolthet.
Själv har jag just kommit till den insikten. Att våga vara vilsen har inte alltid vart självklart. Som ung och oerfaren var det just det man inte ville vara. När man flygliftat till Stockholm (gör man det nu för tiden förresten) skulle man helst verka så hemma som möjligt i hufvudstaden. Trots att man bara rörde sig mellan centralen och Stureplan. Att bli tagen för turist när man var i tjugoårsåldern vore en personlig katastrof.
Var man i Stockholm blev man kort och gott Stockholmare. Oavsett om man bara spenderade en helg. Svennebananfamiljer som vilse irrade runt på tunnelbanan tittade man med avsky i blicken snett på. Lika hopplöst patetiska som de som stod och kollade t-banans linjekarta just innanför spärrarna på centralen. Åker man tunnelbana vet man vilken linje som går vart. Gör man inte redan det ser man till att plugga in innan.
Det gällde att minimera chanserna att bli tagen för en bonnläpp. Att kunna tunnelbanan var grundkurs ett. Jag inser förstås ironin. Om mitt nutida jags avslappnade inställning till turistrollen beror på att jag vid fyrtioett är tryggare i mig själv. Eller att jag bara blitt tråkigt vuxen låter jag vara osagt. Det som oroar mig lite är vart det ska sluta? Bussresor till Bayern? Husvagn? Eller gud förbjude, magväska knästrumpor och fotriktiga sandaler med kardborrband. Jag har redan tummat på foppatoffelförbudet och försett barnen med dessa vedervärdiga men sjukt praktiska fotdon. Men samtidigt. Kanske är det ännu en insikt att komma dit. Kanske bär sandalerna och magväskan ett steg närmare turistens nirvana.
Jag ber att få återkomma till det. Nu ska den här semestern fortsätta. Till helgen avslutar vi vistelsen i goa gubbars stad med Springsteen på Ullevi. Folkligt, festlig, fullsatt är väl bara förnamnet. Det får väl även det ses som en klassisk Göteborgsupplevelse. Så klart kommer det att bli fantastiskt. We go way back Bruce och jag. Men det är en annan krönika.